Sveriges 21 regioner – som ska hantera landets sjukvård – skriar ständigt efter ökade statsbidrag. Än den ena än den andra anledningen är orsaken till att andra måste betala regionernas verksamhet. Idag framförs ropen angående fenomenet att inflationen ökar regionernas pensionsskuld, om jag förstått saken rätt. För några års sedan uppgavs skulden vara omkring 480 miljarder för landets regioner och kommuner.
Problemet är att landsting och kommunerna länge skjutit sina egna pensionskostnaderna framför sig och undvikit att fortlöpande samla pengar i särskilda försäkringsfonder. Alltså en kortsiktig lösning i stället för att ta kontroll över kostnaderna för tilläggspensionerna, som många privata arbetsgivare självklart tvingas till och gör.
Metoden att återkommande kräva pengar av riksdagen är således politiskt bekväm. Men den är del av ett katastrofalt mönster vad gäller skötseln av de 21 regionernas vårdapparater. Politiker och byråkrater där saknar ett rimligt grepp om vad de ska göra. Det är således nödvändigt att riksdagens politiker snarast fattar beslut om en stor reform där vårdsektorn centraliseras och utförandet läggs ut på anbud, i stil med vad som skett på St Görans sjukhus, där Capio AB driver verksamheten till lägre kostnader (omkring 15%) än andra stora sjukhus i Stockholm.
Det värsta är följande. Vilken offentlig organisation vill effektivisera sin verksamhet om man var dag bara kan ropa på pengar från staten. Byråkratin inom regionerna har svällt i stor skala, men den politiska ledningen och den stora mängden underhuggare (byråkrater) lever i sina elfenbenstorn. Liksom böneutropare skriker man fler gånger under dagen – nu alltså efter andras pengar.
Torsten Sandström
