En tsunami av dödligt våld översvämmar landets större städer. Ökning sker även i mindre tätorter. Att den i huvudsak sammanhänger med invandring och misslyckad integration (till och med kanske ovilja till politiska lösningar) är något som det råder tystnad om i medierna.
Medierna vill uppenbarligen att invandringsfrågan inte ska lyftas i samhällsdebatten. Då domstolens dom faller över skjutningen i Botkyrka och dödandet av flickan Adriana fokuserar följaktligen medierna i stället rapporteringen på berättelser från flickans mamma samt hennes skollärare och kamrater. Mamman säger att småflickor visst ska gå ut mitt i natten i Botkyrka. Jag kan förstå allas smärta. Men man kan inte ständigt fokusera på offrens upplevelser och närmast fullständigt placera identiteterna hos klanernas våldsutövare i skuggan. Mediernas förklaring är den vanliga: invandrare ska inte stigmatiseras. Men hur ska invandringsdebatten någonsin bli klargörande om medierna inte presenterar relevanta detaljer från verkligheten.
Okej, i folkliga kretsar snackas det redan sedan länge tämligen brett om de kategorier av invandrare som deltar i klanernas våldsutövning. Men även detta blir en form av skuggsamtal i och med att våldsutövarnas namn – även efter domstolarnas ställningstaganden – ofta mörkas publikt. Jag menar att det är mediernas sak att bena upp den blodiga makt som klanerna utövar. Man måste därför tala om att det är invandrare som står bakom, utan att för den skull behöva avslöja deras identitet. Nu mörkas detta eller så används svenska täcknamn, som Bo, Ulf eller Nils (med en hycklande slutkommentar att gärningsmännen egentligen har andra namn). Tala alltså klarspråk om brottslingarnas kulturella bakgrund och påpeka gärna sanningen att de kriminella är en minoritet av den miljon som anlänt de senaste tio åren! Men det blir ändå en förfärande mängd brottslingar, något som är poängen med denna text.
Man måste också diskutera hur fortsatt invandring ska hanteras, ty det är full klart att många tusen nyanlända väntas i år och kommande år. Just nu strömmar båtar över Medelhavet fullastade med flyktingar från Afrika. Och EU:s invandringspakt lär få svårt att hindra en upprepning av den folkvandring vi sett under de senaste decennierna. En svensk debatt om kvotering måste därför till så att ett inlemmande i planerade och allmänt ordnade formar kan uppnås. Men det råder som sagt medial tystnad om såväl invandringens problematik som om andra integrationsformer än statliga bidrag. Till den dystra bilden hör propåer om ett mångkulturellt Sverige samt en ovilja på flera håll att förespråka anpassning till svenska värderingar och språk.
Det är fullt klart att invandringsproblemen under många år till stor del – men inte helt – är självförvållade av svenska politiker. Även medierna bär ett tungt ansvar genom sin partiella mörkläggning och propaganda för särkulturella lösningar. Om den svenska eliten hade talat öppet om invandringens vådor (och inte bara dess eventuella möjligheter) hade svensk riksdag idag knappast haft ledamöter som är SD-märkta. Frågan om att lyfta fram invandringens problem har i stor okunskap från elitens sida överlämnats till SD. Men då SD pekat på ett viktigt dilemma har de hånats och behandlats som outlaws. Detta är den trista sanningen om en naiv invandringspolitiks följder.
Enligt min mening ser vi med andra ord dårskapens svenska politik. Tre av fyra partier bakom TIDÖ tycks ha förstått hur verkligheten ser ut (L lever ett eget liv i skuggan). Men landets gammelmedier gör allt man kan för att slänga skit på ministären Kristersson. Sverige är med andra ord illa ute.
Torsten Sandström
