Tider förändras. Nya samhälleliga metoder för försörjning av befolkningen skapar annorlunda politiska förutsättningar. En hård och överhetlig kapitalism bidrog till att fackliga organisationer blev viktiga spelare i samhället. När dessa och andra frihetliga krafter får rollen som politiska eliter växer förstås nya politiska ideal fram. Så länge dessa politiska funktionärer fyller viktiga funktioner för samhället kommer förstås en del av fackföreningsrörelsens pampar leva kvar och utöva makt. Det är just det som kännetecknar situationen för dagens socialdemokrati. Den framstår som ett slags politisk blindtarm, utan nyttig betydelse för samhällskroppen. Den kan till och med agerar skadligt.
Det är detta jag kommer att tänka på då jag på statsradion och statstelevisionen hör talas om dagens demonstrationståg på 1 maj. Glesa överlevare – många av dem pensionärer – marscherar för den samhällstyp som tjänat ut, men vars politiker ändå vill bita sig fast. Nutidens tåg av vänsterfolk är enbart en skugga av dem för femtio år sedan. Så går det. Och så går de på rad. I konservativ anda marscheras det bara…
Alltså framförs Socialdemokratins gamla paroller. Ropen skallar, bidrag åt alla. Nu gäller det bidrag till sommarlovslediga barn.
Om femtio år, alltså 2073, har kanske 1 maj förlorat status som helgdag. Ingen vet nämligen då vad som firas. Tro mig, sossarna makt är då bruten. Hur samhället då styrs vet inte jag. Men jag hoppas på en bättring, utan att se några tydliga tecken i den riktningen.
Torsten Sandström
