Bild från en utställning av ”konst” på Lidingö stadshus. Foto: TS.
På svenska mediers kulturredaktioner händer dagligen saker som får mig att undra om jag är på mars. Många gånger är det så egendomliga ord som hörs/ses att man inte en orkar tänka efter vad som sker.
Igår på SR P1 talades om behovet av ”intimitetsexperter” inom teater och film, dvs personer som kan se till att skådespelarna i kärleksscener behandlas etiskt korrekt. Min undran är om inte den enskilde aktören själv bäst kan pröva vad han eller hon tål, dvs hur långt man vill gå då det gäller att leva ut sexualitet på scenen. Men i det svenska PK-samhället finns det prussiluskor för alla ändamål. Specialister och särskilda regler – åhh, alla dess värdegrunder – som ska styra individernas agerande i grupp. Dvs självutnämnda experter som vet bäst. Allt i #Me too´s kölvatten.
Efter att ha lyssnat på kulturpersoner som helt accepterar den nya PK-ismens alla påbud slog det mig hur stora dramatiker skulle reagera om de utsattes för en ”intimitetsexpert”. August Strindberg hade blivit tvärarg och skrivit en tidningsnotis om saken. Ingmar Bergman hade skrikit DJÄVLAR och smockat till experten in spe.
Det intressanta är hur nätet av begränsande normer växer kring svensk kultur. Frihet är det inte fråga om, frånsett att gestalta det som ska kallas konst, varvid vad som helst kan presenteras. Olika experter måste ge sitt tillstånd innan kulturprojekt kan visas upp. På så vis får vänsterns svartrockar ytterligare ett grepp om kulturlivet. Och den svenska kulturen uppvisas i ett alltmer tillrättalagt skick.
Detta är ännu ett utslag av armlängds avstånd inom kultursfären. I själva verket rör det sig om myndig kontroll genom förståsigpåare.
Torsten Sandström
