Sedan länge pågår ett brottmål i Sverige som irriterar mig. Det rör ett åtal för folkmord i Sudan. Åtalet riktas mot personer i högsta ledningen för gruvkoncernen Lundin. Det rör sig alltså om en ryslig anklagelse. Möjligtvis har cheferna haft fingrarna i syltburken på så vis att man haft agenter i Sudan som agerat för gruvbrytning i koncernbolagets intresse. Men cheferna har inte själva agerat som folkmördare. De har sannolikt ingen aning om vilka övergrepp som skett genom deras mellanmäns försorg. Och agenterna kommer förmodligen att fortsätta att jobba i samma anda, men för nya uppdragsgivare.
Jag är givetvis ingen vän av affärer som kräver våld och dödande. Det tror jag inte cheferna i Lundins ledning heller är.Vem är det, mer än agenterna i Sudan. Men lönsamma affärer kan förstås locka till risker, som Lundinbolaget kan ha finansierat utan att känna till detaljerna på plats i Sudan. Jag antar att processen drivs med ambition att avskräcka svenska bolagschefer från liknande illdåd. Men hur troligt är det att affärsmän genomföra projekt som de vet – eller misstänker – kan medföra folkmord?
Min grundläggande invändning mot åtalet rör frågan om behovet av att Sveriges rättsväsende ska blandas in i skeenden i Sudan samt hur stora pengar skattebetalarna ska tvingas betala för brottslighet i Afrika.
Behovet av svenskt ingripande måste mätas mot chanserna för framgång i processen respektive möjligheterna till alternativa satsningar mot kriminalitet inom Sveriges gränser. Bevisproblemen i Sudan gör chanserna till framgång minimala. Händelserna som åtalet rör ligger omkring 25 år tillbaka i tiden. Att svenska åklagare idag är överlastade med utredningar om vår inhemska klanbrottslighet är dock ett faktum. Därför bör pengarna i stället satsas mot svenska mördare.
Kostnaderna för denna enskilda – och i grunden politiska process – mot Lundinkoncernen är enormt stora. Processen har redan rullat i mer än tio år innan man ens kommit till huvudförhandling! Och nu förbereds bevisupptagning i Afrika på platser utanför Sudan. Omkring 20–30 personer – såsom rättens ledamöter, åklagare, försvarare, målsägandebiträden och tolkar – ska resa till samt vistas i okänt land i Afrika under omkring en månads tid. Alltså tusentals juristtimmar till högst osäker nytta. Miljoner på miljoner satsas med andra ord på ett vanskligt projekt av tveksam rättspolitisk framgång, om ens någon alls.
Förklaringen till detta oförnuft är att svenska politiker vill se Sverige som en moralisk stormakt med rättskipande ambitioner runtom jordklotet. Detta trots att alla vet att vi har tillräckligt med juridiska problem på hemmaplan. Enligt min mening rör det sig om en skrämmande dålig användning av svenska samhällsresurser. Eller rakt på sak: slöseri med skattemedel. Vinnare är juristernas yrkeskår som avlönas i rollen för att skipa rättvisa i Afrika. Invändningen att resultatet blir en bättre värld fnyser jag bara åt. Närmast religiösa drömmar är inget för jurister – det kan teologer och psykologer fördriva tiden med.
Genom denna oförmåga att rikta begränsade resurser mot centrala inhemska mål menar jag att Sverige förtjänar att kallas en omoralisk pyttenation. En teatermonarki där juristerna ges roller som påminner om doktor Bartolo´s i operor av Mozart och Rossini. Ska vi skratta eller gråta?
Torsten Sandström