Att vinna Vasaloppet är något stort. En fläkt av kungliga sägner från forna tider. Individen som flera timmar kämpar mot fientlig övermakt. David mot Goliat. Länge har jag följt detta traditionella skidlopp i tevesoffan.
Men vad händer. Nu har kommersiella krafter tagit över denna individualismens stora kamp. Vid sidan om – eller snarare framför – mängden enskilda åkare tävlar ett antal lag, som med taktiskt åkning ska lotsa fram en vinnare. Segrare bli i allmänhet den som hjälpts fram från ”lugnet” i bakgrunden för att på upploppet spurta sig fram till vinst. Möjligtvis hade Gustav Vasa gillat sådan slug taktik. Men samtidigt hade han varit ovillig att dela med sig av äran. Såväl historiens spår som dagens tävlingen ska ju vara en individuell prestation. Den allsidigt bästa långåkaren ska vinna av egen kraft och list.
Nu har den kommersialiserats liksom mycket annat. Men följden har blivit att den vassaste spurtaren normalt tar hem spelet. Inte den som för egen del satsar djärvt, länge och listigt liksom Gustav 1. Utan den skidlöpare som matchas fram av ett lag som sponsras av företag. Det talas om lag X, Y och Z.
Någon säger att så är det – Den nya tiden. Som ständigt motvalls menar jag att så borde det inte vara. Loppet avgörs ju under den sista kilometern. Varför sitta framför teven mer än fem minuter? Varför ens glo på´t?
För SVT blir sändningen en av årets så kallade lägereldar. Målet är att samla svenska folket för politiskt korrekta mål. För socialdemokratins kollektiva samhällsideal är kanske lagtävling något vackert. Men för mig känns detta som en förlegad lösning i nutidens alltmer individuella Sverige. Häri instämmer säkert Gustav Vasa. Tror jag.
Torsten Sandström