Häromdagen hörde jag polismästare Carin Götblad intervjuas i SR P 1 Morgon. Hon är feministernas favorit: en mjukispolis som gjort karriär med politiskt stöd från vänster. Alltså en av många polischefer. Också den bakgrund som främst förklarar den svenska polisens oförmåga.
Men mediepolisen Götblad tycks inte ha minsta koll på läget. Budskapet var ungefär: vi ska nu fixa det dödliga våldets problem. Efter åtta år av klanernas krig och dödliga framfart är det alltså dags nu säger hon alltså som chef. Vem ska tro på henne, mer än naiva feminister och rödskinn. Om hon och hennes kollegor inte förmått göra rätt tidigare, varför ska vi tro på dem nu? Förvisso har den nya regeringen några bättre verktyg jämfört med Götblads sossar. Men det är ju samma oföretagsamma kompischefer som ska göra jobbet. Och springande i flock pekande på andras ansvar.
Götblads analys av brottsligheten är också den typiskt svenska ytliga korrekthetens. Inte ett ord om att kriminaliteten är importerad. Så länge nyinflyttning sker utan integration kommer klanerna att fyllas på med nya vilsna ungdomar som ser snabba cash inom räckhåll. För Götblad – som ideligen hänvisade till forskningen hör och häpna – är det tyvärr förbjudet att prata om invandring. Roten till det onda är alltså tabu. Efter åtta år av sossestyre!
Med sådana polischefer kommer den nya regeringen förstås få det svårt att verkställa den kriminalpolitik som behövs. Särskilt som mediernas journalister spelar på Götblads planhalva. Med geten som trädgårdsmästare går det troligtvis fortsatt åt skogen…
Torsten Sandström
