Kan man lita på medierna är en fråga jag ofta ställer mig. Rörande rapporteringen om klimatskräck är frågan om bristande tillit uppenbar – dagligen produceras nämligen reportage om mänsklighetens undergång. Och rörande den politiska debatten vet man inte om journalistens egna åsikter styr framförda slutsatser eller om det rör sig om faktiska politiska skeenden. Till och med på sportsidorna är det svårt att skilja mellan fakta och personliga åsikter hos rapportören. Tydligast syns det i reportage om kvinnliga prestationer. Är ett framhävande resultat beroende av feminism eller en faktisk bragd? På senare år har feminismen erövrat halva sportens kungarike, trots att det ännu till största delen är en manliga arena.
Min dystra bild på nyårsaftonen 2022 är att svensk journalistik passerat flera lågvattenmärken och nu närmar sig bottnens gyttja. Initialt – och något naivt – trodde jag att SvD:s chefredaktör Anna Careborg i sin nyårshälsning till läsarna var självkritisk och ville lugna mig med att det skulle bli mindre privata åsikter i SvD från journalisternas sida 2023. I en oklar text snubblar jag dock raskt över följande citat:
”Vi kommer även att sträva efter att förmedla flera perspektiv, och inte ge dig som läsare en ensidig bevakning som bara bekräftar din världsbild eller stryker dig medhårs.”
Med en sådan ambition kommer naturligtvis åsiktsjournalistiken att vinna kraft. En oroad skribent kommer att fortsätta att bombardera läsarna med sina personliga politiska val. Och därför kan läsaren inte veta om man kan lita på SvD.
Min poäng är att mediernas huvudfokus ska vara riktat mot verkligheten, dvs faktiska skeenden. Dessa ska de stora mediernas skribenter saklig beskriva. Politikernas ord ska förvisso kunna prövas mot deras egna officiella yttranden och partiets program. Men politiska uttalanden från partiernas företrädare ska citeras korrekt och i huvudsak tala för sig själva, så länge de inte rör sig om olagliga påståenden. Läsaren ska nämligen själv bedöma politikernas ord och handlingar. Bedömningen ska inte journalisten sköta – låt vara att försiktiga men kritiska kommentarer är på plats, utan att journalistens eget alternativa val för den skull anges.
Idag upprätthåller inte svenska journalister – allmänt sett (undantag finns alltså) – distinktionen mellan fakta och egen personlig åsikt. En krönikör har förstås vidare frihet. Det framgår av själva uppdraget eller formatet. Men även den som agerar berättare i medier med officiell politisk inriktning har ett krav på sig att hålla sig inom den arena mediet signalerat utåt till läsekretsen. Vad gäller de medier jag främst följer – SvD, DN, Sydsvenskan och Dagens industri – saknas normalt minsta koppling mellan krönika och mediets officiella politiska linje. Det mesta som skrivs är tyvärr inom vänsterns trånga åsiktskorridor.
Ändå – Gott nytt år!
Torsten Sandström
