Sedanminst ett halvår tillbaka pågår en medial kampanj i feminismens tecken. Nu gäller det att förändra mansrollen, som ses som hård och avsaknad av känslor. Det må vara att mäns biologiska gensystem har sådana drag. Men vad säger att kvinnorörelsens har en rätt att ändra dem. Och framför allt vad har nationens journalister med saken att göra? Särskilt som deras yrkeskår inte kan anses som opolitisk, utan snarast verkar för vänsterns regemente.
Jag skriver detta efter rader av texter i DN och SvD på temat att mjukare män är önskvärda. Så här ropar SvD på annandag jul:
”Att få höra att män får gråta var omvälvande”
Texten är förvisso skriven av en man, tycks det. Men min åsikt är att mäns utveckling ska bestämmas genom enskildas val eller av män i samråd. Framföra allt ska inte medier genomföra politiska propagandakampanjer.
Såvitt jag vet gråter män ibland. Och visar även mjuka känslor. Men om meningen är att feministernas kår ska bestämma mansrollen säger jag stopp. Tänk bara om män skulle utfärda likande pekpinnar om hur kvinnor ska uppträda! Vilket j-a rabalder det skulle bli. Feminismens kvinnor tycks tro att de har något slags tolkningsföreträde.
Det svenska mediala samhället börjar alltmer ta form av en lång marsch av personer som fostrats att gå i samma takt och hysa samma åsikter. Det är inte en promenad mot öppenhet eller frihet. Utan tvärtom steg mot konformismens hårda samhällsideal.
Torsten Sandström
