Idag är dags att avslöja en hemlighet för bloggens läsare. Jag är landsman med Messi. Detta genom att jag råkade födas av föräldrar som var utsända av Svenska tändsticksaktiebolaget till Argentina under brinnande världskrig.
Det är klart att jag känner en viss stolthet över Messis framfart i Qatar. Men frågan är om det finns så mycket annat att berömma Argentina för. Det skulle i så fall vara deras kultur avseende biffkött i stora mängder och finfina röda viner av druvan Cabernet sauvignon. Men i det politiskt korrekta Sverige ska köttätare snart spärras in och drinkare av rödvin genast förlora körkortet.
Argentinas politiska utveckling har fler rötter i en storskalig invandring från Italien under 1800-talet. Man kan kanske säga att dagens stora problem i södra Italien har en förstorad spegelbild i Argentinas politiska liv. En uppvisning i fascistisk och bananrepublikansk oreda. Storskalig korruption och breda löften som inte avses att infrias. En ekonomi där landets valuta i praktiken ersatts av dollarn. Och storstilade projekt avseende statlig upplåning som ständigt misslyckas, ifall meningen över huvud taget varit att krediterna ska betalas.
Om man vågar tala om lovande nationalkaraktärer så finns det alltså ett gammalt och stort underskott i nationen Argentina. Ett folk som lever i drömmarnas (och mardrömmarnas) värld. I stället för att bygga en god demokrati går politiken ut på löften som aldrig infrias. Därför har fotbollen i Argentina blivit ett opium för för folket av en helt annan dignitet än i andra länder – även om södra Europas nationer också visar tydliga tecken på att demokratiska brister döljs via fotbollsplanen. Alltså något att den antika romerska versionen av att skapa lugn genom bröd och skådespel.
Genom mediesamhället har dörren öppnats ytterligare för ett fastare grepp om folket. Därmed banas en väg bort från ett öppet politiskt samtal. Folket får Messi och Zlatan i stället för allsidig och kritisk information om samhället. Tyvärr.
Torsten Sandström
