I samband med regeringsväxlingen i vårt land har plötsligt termen paradigmskifte dykt upp i den svenska politiska diskussionen. Det blir något snedvridet. Ty paradigmskifte rör en central åsiktsövergång inom vetenskapen, i stil med att solen – och inte jorden – är vårt planetsystems medelpunkt. Eller att Gud inte skapat vår planet och dess fysiska och biologiska verklighet, utan att utvecklingen kan förklaras av skeenden inom världsrymden och arternas biologiska framväxt. Jämfört med dessa skeenden blir en omlagd svensk flyktingpolitik inte mycket att tala om, även om ett nytt fokus på vådan av en storskalig invandring utan krav på integration naturligtvis är något viktigt.
Närmast ett exempel på ett vetenskapligt paradigmskifte står idag dogmen om att utsläpp av CO2 inneburit ett globalt klimatskifte. Innebörden är – från hetsarnas sida – att om inte utsläppen stoppas hotas den nuvarande civilisationens existens. En stor grupp inom forskarvärlden skriver under denna dogm. Ifall de har rätt står vi inför ett vetenskapligt paradigmskifte.
Frågan är bara om dessa forskare har rätt vetenskapligt sett. Det finns nämligen en inte oväsentlig grupp forskare som är kritiska mot krisdogmen. De menar att sambandet mellan CO2-utsläpp och värmekris inte har belagts med vetenskapliga metoder. Invändningarna är av flera slag. Exv att uppvärmningen helt eller framför allt delvis inte beror på CO2 utan har andra förklaringar. Eller att takten och omfattningen av värmestegringen inte är alarmerande. Några hävdar även att klimatskiften är en del av jordklotets historia och inte något som människan skapat.
Alla inser att ett vetenskapligt paradigmskifte ännu inte skett inom klimatvetenskapen, även om många forskare – framför allt rader av samhällsvetare – hävdar att så är fallet. Orsaken till att jag vågar påstå detta är att en öppen vetenskaplig debatt ännu inte ägt rum i frågan. Varken FN eller dess allierade IPCC kan på egen hand tillåtas bestämma vad som ska anses som konsensus inom vetenskapen (såsom påvekyrkan förr bestämt relationen mellan jorden och solen). Först måste alla argument upp på bordet och systematiskt diskuteras utan användande av skamgrepp i stil med krisbudskap eller att enighet råder.
Från den svenska horisonten kan man konstatera att politiker och medier inte eftersträvar öppenhet. Tvärtom stegras ständigt den rådande hetsen om klimatskräck. Inga initiativ tas till att låta kritiska forskare få ordet. Däremot ständiga jippon i krisens anda, trots att undergången borde varit här redan för trettio år sedan – om man lyssnat på FN:s profetior. Det intressanta är att FN:s experter inte alls är tvärsäkra i sina analyser. Detta trots talet om konsensus. Det verkar snarats som om man tillämpar någon slags försiktighetsprincip.
Innan ett paradigmskifte kan sägas ha skett måste en öppen vetenskaplig diskussion ske om orsak och verkan i frågan om klimatets uppvärmning.
Torsten Sandström