Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.
Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sin rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.
Följden har blivit att journalisterna getts stor frihet att sprida sin åsiktsjournalistik, dvs ständigt nojs som bidrar till populärkulturen och främjar marknadsföringen av medieföretagens affärsnät. Det är således ingen slump att Bonniers och Schibstedts dominerar den svenska marknaden för tidningar och andra förlagsprodukter i stil med film, teve osv.
Effekten av de nya digitala medierna har alltså i förlängningen blivit att en tydlig förskjutning skett till vänster på åsiktsskalan. Från en mer saklig och kritisk modell av nyhetsrapportering i landets gammelmedier har en egotrippad rapportering vuxit fram. Då journalister diskuterar samhället sker det följaktligen alltmer från vänsterhållet. Hårda och kritiska fakta -som kostar pengar att prestera – lyser alltmer med sin frånvaro inom dagspressen. Mediehusen ägare nöjer sig med att tjänar pengar. Därför ges frikort till journalisterna som önskan att få skriva precis vad de önskar.
I denna glädje hamnar givetvis mediernas roll som granskare av politik och samhälle i bakgrunden. Alltså idealet att press, radio och teve ska fungera som en tredje statsmakt. För den viktiga uppgiften blir utrymmet var dag mindre. Visst förekommer fördjupande analyser emellanåt. Men alltför sällan. Svallet av egotrippade reportage liknar däremot numera en tsunami. Skräckexempel är Björn Wiman, Hanna Hellqvist, Åsa Beckman och Alex Schulman. De har svårt att se längre än till sina egna kroppar och förträffliga tankar.
En kritisk medborgare upptäcker förstås detta. Men människor som bara flyter med strömmen luras däremot. Så därför undrar jag – som stor mediekonsument – vem i hela Sverige kan man lita på?
Torsten Sandström
