I sin fina idéhistoriska bok ”Tanke och dröm” (2021) har filosofen Svante Nordin intressanta tankar om det han för svensk del kallar ”den nya mediala scenen”, s 375 ff. Det rör sig om en utveckling efter 1989 och tar sikte på hur på papper tryckta böcker och tidningar kom att mötas av en svallvåg av information över internet, dvs streamad teve och film, nättidningar, bloggar, poddar mm. Nordin menar att 1960-talets vänster togs på sängen. Raden av intellektuella som förespråkat arbetarklassens kulturella frigörelse – som inte inträffat – nu fick smaka på medial revolution som sannerligen gav folket möjlighet att samtala med eliterna. Detta gjorde vänstern perplex. En ny digital teknik skapade hittills oanade möjligheter till åsiktsbildning. Det ligger mycket i Nordins slutsats.
Men jag menar att Nordin inte tillräckligt beskriver utvecklingens kommersiella mönster. Förvisso ökade antalet debattörer i omfattning. Men enligt min mening tystades oändligt många fler genom den nya medieindustrin tsunami av lättuggad underhållning, sport, annonser för bostäder och bilar, livsstilsreportage osv. Tillspetsat blev folket en slav under det digitala utbudet. Enbart få blev de fria kunskapsspridare som man kunde hoppas på.
För mediernas många vänsterjournalister tyckets den mediala utvecklingen initialt hotfull. Deras tidigare tolkningsföreträde vad gäller det skrivna ordet föreföll hamna i kläm. Alltså det privilegium som man enligt Lars Gustavsson och andra hittills haft att formulera och mäta den svenska politikens problem.
Enligt min åsikts kom tidningsföretagens ekonomiska kris – bla på grund av digitaliseringen och nya läsmönster – att sträcka ut en räddande hand åt medieföretagens ägare. De senare tvingades till nysatsningar på streamad underhållning av alla de slag. Att Bonnierkoncernen varit framgångsrik på detta plan talar sitt tydliga språk med teve (TV4 och Cmore), sport, bloggar, poddar, nöjen mm i kommersiell symbios med förlag och tidningshus.
Det få tyvärr talar om är det journalistiska vakuum som uppstått då de digitala underhållningsmedierna tog över och satsade fullt ut på det lättsmälta. Ena sidan av saken blev att den kvalificerade och kostnadskrävande nyhetsjournalistiken framstod som olönsam. Många framstående kritiska journalister blev helt enkelt för dyra. Men samtidigt vidgades marknaden för den nya åsiktsjournalistiken som kom att odlas i närheten av den nya mediala underhållningsindustrin. Här öppnades ett utrymme för många unga vänsterjournalister. Inte så att de skrev kvalificerade analyser om samhällets utveckling. Men i alla högsta grad så att de gavs utrymme för sina personliga politiska värderingar. Därför är dagens gammelmedier sprängfulla med egotrippade reportage och journalisterna personliga syn på det svenska samhället. På så vis har vänstern kommit att dominera de gamla mediehusen. Detta således ikraft av något som liknar ett frikort från mediernas ägare (med liknande fokus).
Om jag återvänder till Nordin berättelse om de folkliga och vilda mediernas framfart över nätet så menar han att det uppkom en polarisering mellan dem och vänstern på de gamla mediehusen. Låt mig citera: Denna polarisering ledde …till att de etablerad media slöt sig samman, bilade eller slätade över de åsiktsskillnader som tidigare funnits mellan dem och upprättade en sorts enhetsfront i kampen mot ”högerpopulismen” (s 379)”.
Jag delar Nordins analys här. Men han är förmodligen inte lika kritisk mot vänstern som jag. Han menar dock att gamla tidningar – med till det yttre olika partifärg – på så vis kom att sluta sig samman inom en åsiktskorridor till vänster. Deras budskap var att den digitala revolutionen – i Sverige och utomlands – bidragit till att skapa ”obildade och enögda väljare” vilka vänsterns uppfattade som ett hot mot demokratin.
Då anden släpptes ut ur sin nya tidens digitala flaska kom den inte att agera som 68-vänstern hoppades. De digitala medierna hade en annan och konservativ agenda. Detta uppfattade vänsterns journalister vara ett hot mot demokratin. Men i själva verket var det den uppenbara politiska korrektheten som de nya medierna angrep.
Torsten Sandström
