I FN:s regi har som bekant nyligen avslutats ett bönemöte i Sharm el Sheik, COP27. I stället för att utnyttja den nya teknikens datoriserade samtal så åker många tusen troende till solen och värmen i Egypten. Mycket CO2 slösas med andra ord. På den nya Hållbarhetsgudens altare. Svenska mediala krisrapportörer sänder direkt från öknen vid Röda havet. I flera tiotals år har vi fått höra att det snart är kört. Men COP-mötena producerar inga faktiska bevis på kris, enbart rader av nya teorier och hypoteser. Översvämningen i Pakistan framställs som ett kristecken, trots att flödande vatten i Indus – en dalgång omgiven av superhöga berg – är en del av nationens mångåriga historia. Vattenflödet är lika självklart som solens upp- och nedgång över Indus. Fast värre vissa år och mindre andra.
För trosvissa svenska journalister – i stil med Erika Bjerström (som gett flygskammen ett ansikte) – är den stora frågan om mötet ska resultera i ett avtal om skadestånd till u-länder som drabbats av åratal med CO2-utsläpp. Från åtskilliga länder ropas det på kompensation. Och predikanten Bjerström är som vanligt knallsäker på att skador inträffats som måste kompenseras. I hennes värld är industrinationernas ovilja enbart ett tecken på krisens ondska. Det blev en överenskommelse, men utan egentligt innehåll.
Varför är ersättningsfrågan så svår? Då man som jurist talar om skadestånd så skärps kraven på juridisk pregnans. I tydliga steg måste en vårdslös skadehandling med klart orsakssamband länkas till en faktisk ekonomisk skada. Läsaren inser snabbt att flera problem finns kring de gigantiska skadekrav som väcks i Sharp el Sheik. Låt mig snabb skissa hur jag ser på saken.
Först frågan om vårdslöshet, dvs om vållande av en skadehandling inträffat (inklusive ev underlåtenhet att undanröja sådan). Brännande av kol och olja för industriellt bruk är ett gammalt bruk. Till saken hör att mängder med skog och ved under historien länge förbränts med utsläpp av CO2 som följd. De nya källorna ansågs geniala. Och fick som bekant enorma samhällseffekter som inte kan överskattas. I stort sett hela den nutida västerländska kulturen baseras på utnyttjandet av fossila bränslen samt den teknik och vetenskap som utvecklats kring dessa energikällor.
Att de skapat ett enormt ekonomiskt och socialt välstånd är obestridligt, låt vara att dagens miljötalibaner vill vrida klockan tillbaka. Därför kan inte förbränning som skapar CO2 kallas vårdslös. Det vi ser har varit den normala energikällan helt enkelt. Dessutom kallas CO2 en god växthusgas, som sannolikt bidragit till exv ökade svenska skördar på senare år. Till saken hör att den industriella produktionen samt högproduktiva jordbruksformer även kraftigt minskat fattigdomen i många utvecklingsländer.
Därför tycks det vara enkelt att dra slutsatsen att Världens fattiga stater – inklusive boende i miljöer nära havsytan – över huvud taget inte drabbats av någon vårdslös skada genom bruket av fossil energi. Många utvecklingsländer har ju själva med framgång anammat kol och olja som energikällor. Det blir därför omöjligt att idag se förbränning av olja och kol som upphov till skador för globens utvecklingsnationer. Alltså inga förluster som västvärldens industristater ska ansvara för enligt traditionella juridiska principer.
Till saken hör i hög grad att ett samband mellan vårdslöshet och skada är svårt att bevisa. Inte ens FN:s egen så kallade expertorganisation IPCC påstår att ett samband är hundra procent styrkt vetenskapligt sett. IPCC talar enbart om sannolikhet, utifrån teorier som ännu inte bevisats genom obestridliga mätdata. Att en aktuell översvämning i Pakistan av FN används som en förklaring på uppvärmning genom CO2-utsläpp framstår tydligt som en efterhandskonstruktion (med tanke på Indus flöde i en bergig omgivning där små och stora översvämningar regelbundet inträffar).
Det finns alltså inga traditionellt juridiska argument för skadestånd till de nationer som i Sharm ek Sheik ropat efter de rikas pengar. Huvudargumentet är som framgått att merparten av dem själva bidragit till uppvärmningen om än i mindre grad. Poängen är att de liksom de stora industrinationerna ändra fram till nutid ansett kol, olja och ved som goda energikällor. Och detta på rimligt goda skäl.
En annan sak är om bidrag ska ges till fattiga länder av politiska skäl. Redan idag betalar västvärlden stora belopp i utvecklingsstöd till nationer som under senare decennier blivit avsevärt rikare och fått se sin befolknings hälsa öka genom just bruket av industrialiseringens välfärdsprojekt. Många av de nationer som i Sharp el Sheik krävt skadestånd styrs dessutom av regimer som själva medverkat till att fördröja potentialen för en folklig frigörelse. Stora belopp av eventuella framtida skadeståndspengar riskerar att hamna i fel fickor, precis som dagens u-landsstöd ofta förskingras av korrupta makthavare.
Den bästa lösningen vore enligt min mening att lägga ned den framtida COP-svängen. Framtiden för bruket av fossil energi verkar ändå utmätt. Bästa vore om FN – i stället för bönemöten i COP-stil – kunde initiera en öppen diskussion om uppvärmningens orsaker och dess omfattning i tid och rum. Så länge kritik inte släpps fram mot IPCC är nämligen den verkliga huvudfrågan en öppen diskussion om effekterna av förbränningen av fossila bränslen.
Torsten Sandström
