Svenska medier sysslar dagligen med att nedvärdera en stor del av den egna nationens befolkning. Och särskilt usla är givetvis svenska män. I mina ögon har den svenska nationen som sådan tämligen omfattande politiska brister, avseende vård, skola, boende, sysselsättning mm. Men om detta råder tämligen stor officiell tystnad. Att vårt välfärdssamhälle befolkas av människor med påtagliga personliga brister stämmer inte enligt min mening. Svensken är som jag ser det allmänt sett hygglig, arbetsam, solidarisk, laglydig, psykiskt frisk, förstående osv. Dock en person som i rollen som ständigt medialt åthutad är van att agera hukande.
Då jag tar del av svenska medier förstår jag alltså att vårt land bebos av människor som är sjuka, ondsinta, kränkande, diskriminerande osv. Idag talar Sydsvenskan om att svenska folket är rasister – detta genom en intervju med den färgade ”folkbildaren” Asabea Britton, som beskriver förhållanden på en förlossningsklinik. Det är inte vetenskap hon stödjer sig på, utan känslor eller subjektiva upplevelser som barnmorska.
I andra sammanhang beskriver medier den svenska psykiska folkhälsan som gravt undermålig. Nu är förklaringen att psykiatriker skriver ut miljontals piller mot diffusa själsliga åkommor. Alltså än en gång ett mönster som baseras på subjektiva studier av patienter. På så vis har en ”frisk” generation av ungdomar från 1900-talets slut nu följts av en enorm mängd unga nervvrak. Värst ute är unga svenska killar.
Vanligast då det gäller nedklassning av svenska medborgare är den ständiga dödskallemärkningen av män. Om man ska tro medierna är svenskar av hankön potentiella våldtäktsmän eller mördare. Ja, de tycks över huvud taget saknas positiva kvaliteter. Ändå tycks många kvinnliga journalister sammanboende med någon av mankön (förmodligen i väntan på att finna någon av rätta hbtq-ullen). Och att det allvarligaste dödliga våldet är importerat från utländska klankulturer råder det tystnad om – saken är nämligen tabu.
Som svensk, man och marknadsliberal får jag varje dag kämpa för att undvika självförakt. Kanske bör jag byta kön? Och sluta med att kritisera den svenska trånga åsiktskorridoren? Bäst vore antagligen om skamstockar kunde uppföras på svenska torg. Så att mängden svenska män, som inte uppfyller mediernas konforma krav på passande uppträdande, offentligt kan ställas ut och göra avbön. Så att vi som inte håller måttet kan be om ursäkt.
Fastän i friska stunder inser jag förstås att jag inte tillhör någon grupp som medierna jagar. Det är inte folket som är uselt eller sjukt – det är det offentliga svenska samtalet som formas av nationens medier. Någon tröst finner jag i detta, men…
Torsten Sandström
