Det går att förstå att unga människor vid universitet och högskolor gärna vill satsa på doktorsstudier i ett ämne som man anser är viktigt. Så var det för min del då jag var ung och studerade vid Juridicum i Lund. Så är det i än högre grad idag då klimatkris samt vurm för mänskliga rättigheter – såväl traditionella som löst nyuppfunna – grasserar. Utvecklingen är nog inte främst ett problem för rättsvetenskapen. Men idag fungerar upphetsningen och statliga penningsatsningar kring klimatet som en magnet för horder blivande unga forskare inom åtskilliga discipliner – med inriktning mot samhällsvetenskap och biologi, inte mot meteorologi och rymd.
Jag och flera andra doktorerade alltså på 1970-talet i arbetsrätt vid Juridicum i Lund. Det fanns vid fakulteten inte plats för alla nybakade doktorer i detta ämne. Min tur var ett konkurrerande intresse för företagsjuridik, som senare blev min bana. Likafullt var den politiska dragningen åt ”heta” ämnen olycklig. Ty fokus inriktades mot juridikens periferi och bort från dess centrum. I centrum för rättsvetenskapens och undervisningens behov finns nämligen inte dessa populära disciplin. Kärnan av denna vetenskap finns däremot inom avtalsrätt, förmögenhetsrätt, straffrätt samt stats- och förvaltningsrätt. Man kan säga att de senare ämnena därför blivit underbemannade. Det har därför blivit svårt att finna kvalificerade lärare – alltså personer med forskningsanknytning – avseende de ämnen som idag – liksom förr – är tunga vad gäller utbildningen av blivande jurister.
Om jag ser till läget idag på Juridicum vid Lunds universitet förefaller problematiken vara ungefär densamma och i vissa avseenden sämre. I särklass mest attraktiva ämnen för blivande doktorander är således studier avseende mänskliga rättigheter – eller olika aspekter av Human Rights – dvs rättsfrågor som bara omfattar några procent av dagens svenska juridiska praktik. Ytterligare ett problem är att en rad unga forskare med utländsk bakgrund sökt sig till Lund för att doktorera i denna disciplin, något som medfört att färdigutbildade doktorer saknar såväl bredare kunskaper om svensk rätt i allmänhet som förmåga att undervisa och examinera på svenska. Till denna utveckling har bidragit ett intresse för EU-rätt och andra vinklingar av internationell rätt. Dessa discipliner – och pengar som finns hos anslagsgivare – fungerar som magneter. Jag vill inte alls påstå att trenderna är onyttiga för en juridisk institution. Sammantaget pekar dock skeendet på att den svenska rättens kärna riskerar att delvis hamna i träda och bli underbemannad vad gäller fackkunskaper och språk.
Det finns flera förklaringar till det som händer. Dels unga människors val. Dels politiska ambitioner att sätta Human Rights och EU-rätten i centrum. Bara själva slagordet ”internationalisering” är talande. Visst har globala frågor fått rejält ökad betydelse. Men kärnan i den svenska rättskulturen har samtidigt hamnat vid sidan om. Det är inte bra för rättsvetenskapen. Det är även dåligt för juristutbildningens behov av lärare med djupa ämneskunskaper och god förmåga att samtal med unga jurister in spe.
Torsten Sandström
