Vi ”kommer ha nära dialog med professionerna” säger fd sosseministern Shekarabi om sin ambition i kriminaldebatten. Han tänker att man måste samtala med den sk forskningen.
Men problemt är att den sk professionerna inte jobbar i politiskt vakuum. Politiska teser suggas inom forskningen och ord väljs för att gå makthavare till mötes (bland annat för att erhålla penningstöd). På tre samhällsområden är detta ett långvarigt svenskt problem. Vad gäller kriminalpolitik, pedagogik och miljö har nämligen socialdemokratin ständigt lyssnat till vänsterns forskare. Det är därför ingen slump att kriminalpolitiken under Jerzy Sarnecki spårat ur, helt enkelt. Likaså har vänsterns universitetspedagoger vägrat att tala om krav samt om nyttan av betyg och katederundervisning, för att i stället fokusera på jämlikhetsfrågor, självstudier, datorisering, förminskning av centrala prov osv. Även dagens förvridna miljö- och klimatdebatt har i åratal formats genom horder av aktivistiska forskare med en utvecklingsfientlig syn på industrisamhällets framtid. Jag menar att lyssnandet på dessa kretsar av forskare har varit i hög grad destruktivt och därför skadligt för det svenska samhället.
Bristen är alltså att lyssnande till forskningen inte har varit öppet och neutralt, utan tagit sikte på forskare som är politiskt aktiva och närstående S-partiets och Mp:s ideal. Att det skett beror dels på slughet, dels på stor naivitet i det man tror att forskare alltid är objektiva. I själva verket har nästan alla vetenskapare sin egna politiska käpphästar.
Jag tror den nya regeringen – i kraft av högre kompetens allmänt sett vad gäller utbildning – kommer att ha enklare att förstå den problematik jag nu lyfter. Vi kan ju alla se hur sossarnas forskare vandrat vilse i vänsterns drömvärld. Sarnecki ger den politiserande forskaren ett ansikte. Nu är det dags att låta öppenhetens och kritikens vindar blåsa så att den svenska nationens kommer på benen.
Torsten Sandström
