Rader av sosseregeringar har använd utrikespolitiken för att vinna billiga inhemska politiska poäng. Man har skrutit vitt och brett om insatser jordklotet runt. Och exv satsat minst 40 miljoner på struntfrågan att se en svensk utrikesminister – Margot Wallström förstås – i FN:s säkerhetsråd. Det har kostat pengar.
Och Sveriges förnumstighet har retat nationer som vi ogillar, men inte har någon särskild anledning av ta strid med. Sveriges medlemskap i NATO blockeras som bekant på grund av att sosseregeringar gullat med allsköns kommunister från Kurdistan. Kakabaveh skrev till och med ett ”avtal” med sossarna för att rädda Magdalena Anderssons post som statsminister. UD har sedan Olof Palmes tid ständigt varit sossarnas dyrbara lekstuga.
Nu säger Tobias Billström, ny utrikesminister, att Sverige ska odla sina kontakter i ”närområdet”. Knappast ett genidrag, men jämfört med sossarnas hyllande av sin egen politik ett förnuftigt beslut. Bort med symbolfrågorna – ”feminismen”, ”globalismen och självgodheten – och in med kloka och viktiga nära relationer. Det är så självklart så man undrar vad sossarna egentligen tidigare sysslat med.
Svaret är som vanligt att spela en teater där S-partiet framstår som världens frälsare. Att på så vis bygga ett nätverk för kontroll av nationen. Alla listigt uträknade noder i nätverket går ut på suga till sig nationens väljare (inte att bygga lagoma utrikesrelationer). Om bygget medfört ett bättre Sverige har enbart varit en sekundär fråga. Det gäller kontroll av röster.
Torsten Sandström
