Ett uppenbart problem i svensk politik är begreppet ”liberal”. Det ger politiska partier möjlighet att samla sympatisörer som egentligen inte har något särskilt gemensamt, annat än just tanken på den personliga friheten att tänka och agera som man vill. I och för sig är frihet något stort. Men otydligheten visar att friheten för partierna L och C också blivit något ytterst dysfunktionellt. Vissa partimedlemmar kan tänka sig samarbete med SD och reglera invandringen till Sverige. Andra medlemmar kan varken tänka sig det ena eller det andra. Ändå finns idag en liberal bakom varje idé om att samhället ska backa upp enskildas egon.
Jag menar att detta bland annat är en följd av kortsynthet inom svenska liberala led. Historiskt har resultatet blivit liberalismens dekadens. Förr samlades liberala medborgare under nationen och det ekonomiskt bästa för flertalet medborgare. Här fanns inte plats för globalt frihetsbjäfs eller gullande med egotrippade och utflippade. Inte heller för djupa seanser om individens mest privata böjelser, dvs sådant som låg utanför medborgarens politiska relation till staten. Medborgerliga fri- och rättigheter var förvisso en given och central samlingspunkt. Men inte allsköns tyckanden om kärlek, kön, hälsa, existens, litteratur, konst, musik osv. De senare frågorna var kanske inte oviktiga, men de tillhörde ju privatlivet och låg utanför den medborgerliga nationalismen. Det var inte samhällets eller politikens uppgift att reglera så uppenbart privata fenomen.
I centrum stod däremot som sagt nationens och medborgarnas ekonomiska relationer. Därför blev förr frågor om privat äganderätt, fria företag, fria marknader, konkurrens, begränsad beskattning och liknande pekuniära frågor centrala uppgifter för politiker med en liberal inriktning mot nationens och medborgarnas bästa. Staten framstod då liksom idag som ett hot mot den enskildes frihet, varför armlängds avstånd till det offentliga förespråkades. En ”stark” stat blev ytterst ett skällsord.
Men det var då det. Nutidens liberalism är däremot en soppa av idéer där den enskildes alla privata böjelser ska bejakas. Förr ville Bertil Ohlin hålla hårt i nationens räkenskaper. Endast utgifter med nytta för medborgarna var att tänka på. Idag strör liberaler skattebetalarnas pengar över varje frihetstanke eller människa runt globen. I en närmast religiös iver tävlas det om vem som är godast. Frågan om vem som är förnuftigast är nämligen död.
Jag tror liberaler idag hade vunnit mycket på att försöka samlas kring medborgarskapet och vad som är bäst för nationens ekonomi, ordning och bestånd. Häri ligger en tydlig och primär nationell inriktning (som inte utesluter hänsyn till människor i nöd). Så tror jag, som nyss nämnts, flydda tiders svenska liberaler uppfattade politikens mål. Och det är även så jag ser liberalismens kärna idag. Och det svenska parti som kommer närmast dessa ideal idag är enligt min mening Moderaterna. Själv kallar jag mig marknadsliberal.
Jag tror att det parti som idag heter Liberalerna hade vunnit mycket på att forma en betydligt snävare frihetsinriktning. Ord från min mun om åtsnävning får säker många av dagens L-sympatisörer att rysa. Ty för åtskilliga människor i dagens Sverige har de privata frihetsfrågorna som sagt tagit över. Det är inte längre nationen och medborgarna som ska värnas och utvecklas ekonomiskt. Utan hela mänskligheten och alla individers existentiella ambitioner. En liberalism som saknar fokus på nationens och medborgarens ekonomi/rätt – och i stället vill samlas kring globalism och identitet – ger enligt min mening upphov till en enda stor frihetssörja. Alltså en politik som leder till att hela havet stormar. Här framtonar det politiska dilemma som regeringsbildaren Ulf Kristersson brottas med. Hur ska han få dessa egotrippade liberaler att rösta för nationens bästa? Det gäller ju att välja strategisk och inte bara flumma omkring i sämsta flower-power stil!
Slutligen några ord om Sverigedemokraterna, som givetvis inte ser sig som liberaler, utan tvärtom ofta använder negativa ord mot liberalism. Enligt min mening är det logiskt utifrån ett SD som har en inriktning mot en nationalism, som tyvärr kombineras med en diffus form av socialism av folkhemstyp. Genom det kollektiva idealet kommer enligt min mening medborgaren i skymundan i SD:s program Därför riskerar nationen – eller rättare sagt staten – att växa sig alltför stark, liksom under socialismen. För mig saknar denna ideologi alltså spärrar mot framväxten av ett auktoritärt och centralstyrt samhälle. Och ideologin riskerar att hota företagens och individernas frihet samt deras förmåga till konkurrens.
Torsten Sandström
