Annie Lööf funderar just nu i svenska medier över sin framtid inom den politiska klassen. Enligt min mening har hon inte några större meriter att vifta med. En svensk politisk turbulens under åtta år bär hon ett uppenbart ansvar för. En häpnadsväckande hybris har fått henne att framställa sitt bondeförbund som en liberal magnet mitt i Sverige. I själva verket har hennes politik präglats av hat mot SD och vanliga svenskars oro över ett samhälle som allvarligt skadats genom planerad storskalig invandring. På så vis kan man säga att hon bär ett tungt ansvar för det samhälle som nu ska förändras genom TIDÖ-
Lööf är som klippt och skuren som svensk moralpolis. Så ett framtida arbete på någon PK-myndighet ligger kanske nära till hands, bara den är tillräckligt stor. Korståg är ju hennes specialområde, även om hon komiskt nog gärna ser sig själv som ”straffrättsjurist.” Problemet är att Lööf anser sig alltför betydelsefull för att ta ett jobb som myndighetschef. Ett glassigt ambassadörsjobb i solen skulle nog hellre falla henne i smaken. Varför inte i ett nordisk land där hon enklare kan sköta den familj som varit den reella orsaken till att hon inte önskat sitta i en regering de senaste åtta åren.
Mest troligt är nog att hon får ett politiskt jobb inom bonderörelsen. Där finns säker något företag som kan låta henne leka företagsledare. Rader av avpolletterade centerpartister har redan sin försörjning där, som chefer in spe för skogs- eller lantbruksföretag. Och efter några år som näringsminister tror hon nog att meriterna räcker. Men bonderörelsens affärsrörelse börjar mer likna en elefantkyrkogård än ett blomstrande affärsföretag. Många utan särskild kompetens för business ska nämligen försörjas. Men något annat är inte att vänta för ett parti utan ansikte.
Torsten Sandström
