Regelbundet tittar jag i nättidningen Fria.tider.se. Absolut inte för att jag vill vidga mina egna politiska val, utan för att jag vill förstå hur svenskar på den yttersta högerkanten tänker. Fria tider har som logotype Karl den XII till häst. Det säger en hel del om en typ av nationalism, som visat sig historiskt misslyckad med stort elände för det svenska folket.
Värre är att tidningen inofficiellt för fram åsikter från Alternativ för Sverige (AFS), bildat 2018, utav en krets personer som uteslutits från SD för med tydliga sympatier för sin vurm för en etnisk nationalism och tankar om arisk vit makt. På så vis hamnar Fria tiders journalistik ofta fel på min värdeskala av marknadsliberalism, med vissa konservativa inslag.
I Fria tider möter man således läskiga reportage om invandrares IQ och inställsamma vinklingar av Putins nationalistiska brottslighet. Nästan alltid påståenden för att sprida skräck. Ofta också helt ovetenskapliga skildringar om sjukdomar, rymdfarkoster och andra skeenden. Men oftast förtäckt propaganda av yttersta högerns vanliga slag. På dagens förstasida fjäskas det exv för Ungern samt framförs en hyllning som önskar ”Berlusconi på väg tillbaka till makten”.
I samma anda – av moteld till svenska mediers normala rapportering – syns idag en text om Putins nyss beslutade mobilisering. Rubriken lyder ”Allmän mobilisering ett logiskt steg framåt för Putin”. Tekniken är väl känd. Utan att våga kritisera Putin för anfallet på Ukraina och hans hot om kärnvapenkrig försöker Fria tider göra det bästa av Putins krigiska position.
AFS ställde upp i höstens riksdagsval (och i 54 kommuner). I valet till Riksdagen backade partiet och fick totalt 16 646 röster, vilket motsvarar ett stöd på 0,26 procent ( jfr med 20 290 röster eller 0,31 procent i valet 2018).
Utan att kunna leda det i bevis menar jag att AFS antagligen ger en bild av ideologin hos en liten minoritet längt ut till höger bland Sverigedemokraternas företrädare (alltså inte väljare). Det rör sig alltså inte om nazism i ordets egentliga (historiska) bemärkelse, utan om en förvriden nationalism med inslag närmast av rasfientlighet och antiislamism.
Ständiga avslöjanden av uttalanden av liknande slag från mindre kända SD-politiker är enligt min mening oroande. Att de utesluts ur SD är förvisso bra. Men att Jimmy Åkesson i en intervju (efter invasionen av Donetsk 2014) uttryckligen vägrat att välja mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin är illavarslande. Det pekar på en liberal eller frihetlig brist hos Åkesson. Förvisso finns många tokstollar inom vänsterliberala led, vilket DÖ och JÖKEN visat. Men de förespråkare ändå inte diktatur som Putin de facto gör. Själva avogheten inom SD mot liberalism – vad den än innebär – gör mig ängslig och är en tillräcklig förklaring till att jag inte gett dem min röst i höstens val.
Torsten Sandström
