Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.
Alltför kaxig slår jag mig för bröstet. Under mer än ett års tid har jag envist på bloggen bombarderat socialdemokratin och centerrörelsen med tuffa ord. Antalet dagliga besök på bloggen har under valrörelsen ökat från omkring 800 till mer än 1.300. Och vad har hänt? Magdalena Andersson har inlämnat sin avskedsansökan och C-ledaren annonserade igår sin avgång!
Givetvis är jag inte så naiv att jag tror mig styra opinionen från min spillra till blogg. Jag har bara surfat på en stor folklig våg av motstånd mot att rödgröna politiker alltför länge förklarat Sverigedemokraterna som en odemokratisk rörelse. Även om jag inte röstat på SD har mitt engagemang rört ett motstånd mot den politiska sammansvärjning som styrts från främst S- och C-partierna. De två partierna har struntat i nationens behov av sakpolitiska lösningar och drivit en väl organiserad kampanj för att med politiska svepskäl dödskallemärka SD. Utan minsta konkretion har de skriat om fascism och nazism. Tala om populism i budskapet från S- och C-partierna. Och de har skriat bara i ett syfte, dvs att själva behålla sin maktställning över Sverige.
Nu har deras smutskastning uppenbarligen misslyckats. Och det svenska politiska landskapet förändrats avsevärt genom att förtrollningen tycks ha brutits. Därmed inte sagt att Kristersson har en enkel uppgift. Stora problem står han inför, se min blogg från den 12/9:
Men ändå tycks det svenska politiska spelfältet ha öppnat upp sig. Centern kommer med stor sannolikhet på sikt att tvingas att göra som L-partiet nyligen gjort, dvs satsa på nationens vardagsproblem genom kompromisser med SD, trots att man ogillar detta parti. Om Kristoffersson lyckas driva sakpolitik tillsammans med KD, L, SD – och på sikt förmodligen även med C under en ny ledare – är sannolikt den svenska socialdemokratin detroniserad för överskådlig tid.
Det som skett i höstens val är hursomhelst en seger för svensk demokrati. Visserligen har S gått något framåt i valet. Men det avgörande är att det har visat sig möjligt att rubba S-partiets monopol på att styra åsiktsbildningen och spelplanen för svensk politik, via sossarnas stora maktapparat samt genom bruket av smutskastning och andra tjuvknep. Socialdemokratin förefaller att ha gjort sitt i svensk politik! Och det är bra det! Starten för mer än hundra åar sedan var naturligt god. Nu tvingas man bort i egenskap av maktmissbrukare.
Torsten Sandström
