Landstingen eller regionerna har levt 21 olika liv i ett Sverige med bara 10 miljoner invånare. Varje Region har sina välbetalda politiker och inte minst en uppsjö av byråkrater som också utför parallella uppgifter, men på olika vis (som exv datasystemen och journaleländet visar). Det är inte klokt.
På regionerna har politikerna hittills suttit tryggt även om de gjort bort sig flera gånger. En långsittare med många klavertramp är Svenonius. Bland annat ett superdyrt och glassigt karolinskt sjukhus, med maken som konsult i bakgrunden. Och senast ADHD-tester av invandrare.
Efter valet sitter hon löst.* Det verkar självförvållat. Väljarna är ilskna. Vad ska M-partiet lära av detta?
Mitt svar är M-partiet måste lyfta den känsliga frågan om den politiska klassen. Det är ett ämne som väljarna vid kaffebordet säger otroligt elaka saker om. Det irriterar som sagt miljoner svenskar, liksom det satt Trumps läskiga rörelse på marsch. Som väljare till M-partiet kräver jag att M problematiserar frågan om yrkespolitikens baksidor. Och att lösningar med inslag av direkt demokrati, rotation, majoritetsval i lokala kretsar mm förs upp på bordet. Att detta sker är nödvändigt för att vitalisera den svenska demokratin. Och för att rädda Moderaternas framtid. Dessutom häller det att slå tillbaka populister till höger och vänster.
Torsten Sandström
*Ja, löst och löst. Hon kanske förvandlas till oppositionsråd med bra månadslön… Ännu en uppfinning av den politiska klassen.
