I riksdagen finns det två partier – C och L – som själva kallar sig liberaler. Då jag själv betecknar mig marknadsliberal undrar jag vad det är som kännetecknar dessa egendomliga liberaler. För mig är liberalism nämligen en tro på marknaden och fria företag, en tvekan inför en stark stat, en vilja att hålla skatterna låga och framför allt att låta människor bestämma över sina liv (och undvika lagstiftning om allt mellan himmel och jord). I detta ligger en strävan efter förutsebarhet och rationella beslutsfattande.
Enligt min mening måste Centerpartiet direkt diskvalificeras från de liberalas krets. Förvisso talar C mycket om företagsamhet, men tycks i praktiken främst avse ägandet av jord- och skogsbruk. Viktigare är att C i sin praktik under åtta års tid i praktiken har spelat samman med socialdemokraterna, som för en politik som definitivt inte är liberal, utan har tydliga ambitioner om statlig intervention, korporativa beslut och höga skatter (för röstköp). Vidare är C – liksom vänstern – mot kärnkraft. Att C-partiet dessutom under påhejande från Lööf flörtat med månggifte och i sina led av politiker har en påtaglig hög frekvens av män som gillar barnporr förstärker bilden av ett parti som i sin tankeoreda står utanför den traditionella banan för liberaler.
Johan Pehrssons liberaler har däremot en ståtlig historisk bakgrund som pådrivande kraft och en av huvudmännen bakom den första svenska demokratin. Men sedan många år tillbaka har partiet hamnat under press från socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige. Detta har inneburit en omfattande splittring inom L-partiet avseende synen på individens frihet. En stark och högröstad falang inom L-partiet har fångats av socialdemokratins locktoner om välfärd genom statsbidrag till alla. På så vis har skatter höjts och företagen plågats av S-partiets lagstiftning om arbetsmarknad och hyra. L-partiet har genom denna falang kommit att framstå som mini-sossar. Partiets närmast totala underkastelse inför EU medför att partiet framstår som motståndare till frihet för nationen Sverige.
Pehrssons korta tid som partiledare har förvisso inneburit ett kort uppsving i liberal riktning. Tydliga och rappa ord om kärnkraft, skatter, kriminallagstiftning mm har gett partiet en pragmatisk luft under vingarna. Framför allt har Pehrsson tagit ställning för bred sakpolitik i samverkan med SD. Men så fort opinionssiffrorna för L stegrats över 4%-spärren har falangen av sossevurmare fått nytt liv. De ser framför sig en fortsatt tid med vänsterliberal politik i stil med DÖ och JÖKEN. Det är synnerligen illavarslande. Som helhet kan därför knappast inte heller L-partiet kvalificera sig för etiketten liberal.
Därför blir röster på såväl C som L synnerligen riskfyllda. Till det yttre uppfyller partiernas program några – men absolut inte alla – krav som traditionellt brukar ställas på ett liberalt parti. Men båda partierna, särskilt C, har breda grupper av liberaler långt ute på vänsterkanten. Det rör sig om politiker som inte kan tänkas att kompromissa brett. Risken blir därför att rader av principryttare liksom under DÖ och JÖKEN kommer att blockera ett förnuftigt borgerligt samarbete och alltså än ge socialdemokratin trumf på hand i höstens val. Den nya tidens sk liberalsim är alltså en variant av sossarnas politiska program.
Torsten Sandström
