Hörde i morse på SR P1 morgon en nyhet som fick mig att nästan tappa andan. Moderaterna i Stockholm har beslutat att verka för att alla barn i kommunen ska testas för ADHD. Alltså en form av screening som ska sker utan eventuella tecken på problem. Det uppgivna syftet var att minska gängkriminaliteten.
Nyheten stämmer med min uppfattning att Moderaterna nu – liksom Reinfeldt – försöker presentera sig som ett slags minisossar. Alltså presenteras en linje om att det offentliga i stort och smått ska försöka styra upp människornas vardag.
Beslutet från M är korkat av minst två skäl. Det första är det enbart leder till jobb för psykologer och psykiatriker. Då diagnosen ADHD enbart är ett skuggfenomen – tydliga medicinska tester saknas på en verklig sjukdom – kommer alltså de två yrkeskategorierna att leta efter diffusa personlighetsdrag hos barn som agerar inom normalpopulationen och ännu inte funnit sina roller som unga vuxna. Alltså något som påminner om att leta efter en osynlig nål i en höstack. Läs mer om detta i min blogg häromdagen om att ”Snart får via alla en psykisk diagnos”.
Det andra skälet är minst lika viktig. Gängkriminaliteten rör sig till största delen om skeenden inom invandrarnas kulturer. Det allvarliga våldet utvecklas inom deras klaner, dvs kriminella affärsnätverk. Hur ska en screening av mängden barn i Stockholm kunna kartlägga kulturella fenomen, som att hålla sig till fädernas normer, att hata det svenska samhället och att själv ta sig rätt via via våld och dödande?
Det olustiga är alltså att Moderaterna i Stockholm vill att det offentliga med förment medicinska metoder (som alltså vilar på synnerligen diffus grund) försöka finna kulturella avvikelser hos barn. Liksom sossarna länge varit försöker Moderaterna nu ansluta sig till Prussiluskans samhällsideal, dvs fram med den politiskt korrekta pekpinnen! Detta i stället för att kritiskt analysera den verkliga bakgrunden till ett viktigt samhällsproblem. Man kan bli ledsen och trött för mindre. Politikerna tycks själva skapa fler samhällsproblem än att försöka fixa de många gamla olösta.
Torsten Sandström
