Häromdagen hörde jag en moderat politiker på SR Morgon P1 – Camilla Waltersson hette hon om jag minns rätt – diskutera surrogatmödraskap med en socialdemokratisk motståndare. Jag tyckte Waltersson hade rätt som inte ville förbjuda. Men det är inte sakfrågan som väckte mitt intresse. Utan Walterssons samtalsstil och varför den var så konstlad så att budskapet nästan inte gick fram (sossen var mer pang på).
Problemet var att Waltersson inte förde ett levande och språkligt naturligt samtal, utan krånglade till det . Hon använde ordet ”säkerställa” i var och varannan mening. Trots att hon enligt min mening hade rätt gjorde hon dåligt ifrån sig i själva sakfrågan, som uppenbarligen intresserade henne.
Varför blir det så? Naturligtvis är människor olika med skilda förmågor. Men jag tror inte att detta är det bästa svaret. Mitt svar rör rekryteringen av medlemmar till den politiska klassen, ett ämne om tillhör mina favoriter.
Enligt svensk lag är det endast registrerade partier som kan agera för att nominera kandidater till svenska offentliga val. Partierna bestämmer alltså sedan vilka personer som ska finnas med på valsedlar och slutligen ha möjlighet att bli exv riksdagsledamot, såsom i Walfridssons fall.
Partiernas kanslier blir på så vis den politiska klassens maktcentra. Här följs undgomar upp i åratal från ungdomsförbunden och framåt. Den som har goda kontakter med kansliet – centralt eller regionalt – och god vilja behöver egentligen inte skaffa sig utbildning eller god arbetserfarenhet för att bli politiker. Man behöver varken förnuft eller excellens. Det räcker med ett mångårigt umgänge med andra medlemmar av det egna partiet, särskilt ledande sådana. Arbetsvilja blir på så vis en befordringsgrund, inte faktiska och naturliga meriter. Den som vistats i denna miljö länge riskerar att tala som just Waltersson. Alltså en person som inte säger ”nu måste vi se till”, utan mekaniskt upprepar ordet ”säkerställa”. Hennes ord var kanske förnuftiga, men det försvann i den byråkratiska oredan.
Den politiska klassen skapar alltså sitt eget språk. Det funkar kanske internt. Men genom en allmän likriktning är det inte alls säker att språket blir rappt eller tydligt för publiken. Partiets kansli väljer ändå ut sina trogna arbetare i den politiska vingården. Där finns tydliga karriärvägar, precis som om politik vore ett yrke. I och med andra politiker i karriären har liknande bakgrund och ofta liknande kompetens och förmågor bildas en gemensam kultur inom den politiska klassen. Så funkar även andra eliter. I grunden är man sig själv nog. Klyftan till folket blir därför bred och tydlig.
Ju mer jag tänker på detta blir min lösning att antingen måste val kunna ske utan partitillhörighet – alltså på vilken individ som helst – eller så måste lagen reglera partikansliernas organisation och förvaltning. Det första frihetsalternativet kan tyckas tilltalande. Men risken är Sveriges alla kändisar kommer att befolka de politiska församlingarna. Lasse Berghagen utses antagligen till talman.
Däremot bör en generell rättslig reglering av partiernas kanslier kunna genomföras i vallagen. Kanslierna måste förnyas regelbundet. Dessutom måste de valdas mandattider begränsas i regeringsformen till säg 2 perioder. Lika viktigt är att 4%-spärren begränsas nedåt, så att nya partier ges en sportslig chans att komma fram i riksdag och andra forum. Dessutom krävs att steg mot att val främst sker på person – och inte på valsedelns långa lista av tämligen anonyma kandidater, som fått kansliets dunk i ryggen.
Svensk politik måste således ges ett nytt och friskare liv på många plan. Politik är rörelse och inte betong. Om jag skriver att Moderaterna måste ta initiativ till detta skrattar antagligen många. Men jag menar allvar. Partiets måste ovillkorligen förnya sig. Annars kommer inte Sverige många problem att knäckas. Det gäller att regera landet och inte bara städa lite här och där.
Torsten Sandström
