En del svenskar – några till och med som har universitetspositioner – talar vitt och brett om den svenska statsindividualismen. Pyttsan säger jag än en gång med tanke på det som sker i Almedalen. Individualismen utbreds inte där, utan i andra mer privata sammanhang.
Inte är den svenska politiska eliten inriktad på enskilt fritänkande. Nej, man traskar dagligen på i den kollektiva svenska vardagen, till vilken S-märkta regeringar i decennier målat upp kulisserna till. Vid denna årstid gäller det Almedalen.
Varför en Almedal varje år? Och varför ska alla svenska medier stå på tå just nu i Visby? Svaret är: det har sossarna bestämt som ett minne till Olof Palmes semesterboende på Gotland. Korstecken och amen! Och då ställer förstås alla medier samfällt upp, precis som på den tid då Svenska kyrkan bestämde över folks vardag och fritid. Särskilt de medier – SR/SVT – som övertagit Kyrkans uppgift och till vilka alla tvingas betala avgift.
Hela Almedalshelvetet är egentligen ett politiskt övergrepp. För mediernas del förvisso ett efterlängtat jamboree – i julis nyhetstorka ska alla vänsterliberala scouter förmås att hälsa sina ledare. Och de konservativa krafterna lufsar med i traditionens spår utan att bråka. För min del får de gärna göra scouthälsningar i Visby och rapportera händelser som egentligen inte är några nyheter.
Värre är att alla statliga myndigheter känner sig tvingade att ställa upp på skattebetalarns bekostnad. Det ser lydiga chefer till, med eller utan partibok i S. Till och med de svenska universiteten – exv det stora i Lund – skickar ditt ett gäng som inte har något att göra där. Mer än att fjäska och ställa sig in för fortsatta bidragspengar från den politiska klassen. Det är närmast en medeltida rit att ställe upp med häst och följe vid rännarbanan. Att det kostar miljontals kronor spelar ingen roll för någon, ty det rör sig om en politisk cirkus som måste få kosta…
Summa summarum ett för nationen ett helt onödigt stormöte i PK-dalen. Men för den politiska elit som härskar över landet ett forum för kontroll av sina drabanter. Medierna rapporterar förstås pliktskyldigt varje dag, timme och minut. Och byråkraternas Sverige – således inkluderande personer från universitet och andra förvaltningar – hjälper till för att få den socialdemokratiska versionen av det lyckliga landet Sverige att gå ihop. Möjligtvis kommer den politiska vilden Kakabaveh att förevisas i cirkustältet för att tillställningen ska ges en doft av Kiviks marknad.
Men liksom på Bombi Bitts tid händer i själva verket inget viktigt i Almedalen. Några av de som har makten infinner sig givetvis. Och de som inte har makten infinner sig för att det förväntas så. Och svenska folket tvingas via medierna lyssna till eländet. Tala om ett folk som topprids av sina eliter. Men förmodligen struntar folket mest i hela spektaklet och vänder dövörat till.
Så går det till i Sverige. I svenska medier förefaller den största händelsen i juli vara Almedalen och SR:s Sommarpratare. På så vis ska folk ges en PK-uppfostran. Något liknande sker också i bananrepubliker världen runt. Låt oss därför kalla det Banandalen…
Torsten Sandström
