I några av mina senare bloggar diskuteras tre statsvetares och två historikers mediala påståenden om att socialdemokratins har drivit den svenska nationen i en individualistisk riktning. De två senare talar till och med om det märkliga begreppet ”statsindividualism”. Man menar att Sverige tillhör västvärldens mest individuella nationer.
De fem talar också i närmast poetiska ordalag om en flykt från ett äldre – i deras mening kalla och främlingslika gemenskap – till en nation byggd på kärlekens teori. Ömsesidigt beroende har ersatts av autonoma människor. Alltså tankefoster som försöker förklara ett nytt socialdemokratiskt samhälle utan överordnade krav på samverkan. Pyttsan!
Enligt min mening är påståendena tagna ur luften och ett uttryck för en vilja att förvandla S-partiets – i praktiken kollektiva styrning av nationen – till en strävan att öka den enskildes frihet, där således familj, intresseorganisationer, byråkrati och inte minst bidragspolitik påstås retirera för att släppa fram just individens behov.
Som jag ser det försöker personerna i fråga – alla med hög vetenskaplig utbildning från några av landets universitet – via vetenskapliga ord dölja verkligheten, dvs att sossarnas kollektiva betongstat fortfarande är vid liv, om än ifrågasatt av en stegvis starkare opposition. Alltså borgerliga partier som delvis lyckats sätta pinnar i S-partiets hjul och punktvis – men knappast helhjärtat – strävat efter en politik mer riktad mot individens fria val.
De fem personer jag kritiserar tycks blinda för att socialdemokratins underorganisationer – fack, a-kassor, hyresgästföreningar, kulturorganisationer – ännu via lagstiftning ges avgörande inflytande över statens politik. Bara själva ordandet om solidaritet har givetvis sina rötter i en kollektiv grundsyn, som går ut på att alla ska vara med i båten. Det är inte individen som ska bestämma båtens färdriktning – hur skulle det gå till – utan till syvende och sist Socialdemokratiska partistyrelsen.
På åtskilliga politikområden drivs dessutom en politik som inte förankras i den enskildes makt att själv bygga inflytande över sitt liv genom studier, arbete, sparande osv. Tvärtom är det staten, dvs sossarna, som genom lag och bidrag ska slussa resurser till olika kollektiv av mindre bemedlade, som förvandlas till passiva mottagare.
Inom skolan drivs ingen individualism alls egentligen, frånsett det fria skolvalet som sannerligen inte är en S-märkt historia. Barn och ungdomar ses av vänstern som maktlösa kollektiv som sossarnas stat måste hjälpa. Inget tal om eget ansvar här alltså! Själva tanken om barnens rätt är väl inget annat än ett naivt försök till byggande av en gemenskap inom gruppen ”utsatta” minderåriga. Några större enskilde krav ställs som sagt inte inom skolan, utan lärarnas uppgift är att se till att det stora flertalet – kollektivet – ska få godkända betyg, oavsett om det innebär att kunskapskraven inflateras successivt.
De tecken på individualism som de fem författarna hyllar avser dessvärre snarare en upplösning av kollektiv verksamhet som i grunden är riktig och nyttig, såsom äktenskaplig gemenskap och föräldrars rätt att själv bestämma över sina barn. Vad gäller statens makt över barn som far illa syns för övrigt ytterligare en kollektiv statlig maktsfär, på gott eller ont.
Slutligen menar jag att de fem S-märkta skribenternas plädering i själva verket är en hyllning av kollektivismens Sverige. Inte i ord förstås – de ser ju individuella spöken som påstås uppbackas av S-partiet. I stället försöker de att dölja själva maktens maskineri i sossarnas Sverige, dvs korporativism, byråkrati och tusentals partijobbares kollektiva styrning av landet.
Torsten Sandström
