Sedan upplysningstiden har statens hantering av brottmålsprocessen kritiserats. Övergreppen mot enskilda har varit otaliga. En av de framväxande demokratiska staternas främsta uppgifter var därför en nation under lagarna, dvs att noga regera rättsstatens principer i syfte att motverka övergrepp mot enskilda individer. Följden harbland annat blivit en långt gående reglering av brott och straff samt själva proceduren från misstanke till domslut.
I dagen Sverige talas mest om ett dåligt organiserat polisväsende, om unga brottslingar som släpps efter ett snabbt besök på polisstationen, om höga rabatter åt kriminella vad gäller strafftid och fängelsevistelser osv. Det är bra att svenska tillkortakommanden påtalas, ty medborgarna måste få skydd av lagarna mot kriminella. Men enligt min mening måste ett ett samtal om den svenska rättsstaten även innehålla kritik av åklagarväsendets organisation. Idag driver normalt en och samma åklagare ett brott från själva misstanken, via rättsutredningen och beslut om åtal till själva brottsprocessen inför domstol.
I många rättsstater utomlands har denna synnerligen viktiga och breda uppgift delats i två faser och lagts på två olika statliga funktionärer. Inledningsskedet, dvs själva rättsutredningen, sköts av en undersökningsdomare eller liknande (tillsammans med polisen). Det eventuella beslutet om åtal samt processen inför domstol handhas däremot av en annan myndighetsperson, en åklagare.
Det kan förstås invändas att uppdelningen utomlands framstår som byråkratisk med två olika jurister som parter i olika skeden av statens handläggning av ett eventuellt brott. Det må så vara. Men samtidigt finns en viktig tanke om rättssäkerhet bakom ett tvåstegsförfarande. En och samma statliga myndighetsperson ska inte utreda om ett brott verkligen föreligger samt vid domstol utkräva ansvar.
Bristen i det nuvarande svenska systemet har påtalats av jurister. Bland annat har hovrättslagmannen Håkan Lavén i SvD 2004-12-04 pläderat för en svensk anpassning till den vanliga europeiska lösningen med två faser so har skilda uppgifter. Man kan säga att huvudargumentet är att den opartiska rättsutredningen bör skiljas från rollen som anklagande åklagare i domstolsprocessen. Inledningsvis gäller öppen neutralitet. I det senare skedet ska staten få den tilltalade fälld av domstol.
Det är uppenbart att dagens sammanhållna förfarande har incitament som riskerar att framkalla en ambition hos åklagaren att bortse från argument som talar till den misstänktes fördel. Följden tenderar att bli att åklagaren initialt binder upp sig för att se den misstänkte som skyldig. Beslut om anhållande, häktning och likande beslut av åklagaren (under själva utredningen) förstärker den jävsliknande position som åklagaren riskerar att hamna i. Sak samma med åklagarnas allt mer frekventa agerande inför medierna under utredningsfasen. Flera nationellt uppmärksammade brott visar hur starkt ett engagemang kan utvecklas hos en åklagare redan under förundersökningen. Och hur galet det kan gå. Många minns säkert Hans Holmérs mediala tillställningar under Palmeutredningen. Eller de happeningartade presskonferenser som utspelas – redan innan rättegången – då ev poliser misstänks ha avlossat dödande skott. Tanken att tillåta en sådan medial åklagare väcka åtal kan inte kallas rättssäker.
Låt mig tillfoga ett exempel från senare tid om hur en och samma åklagare kan driva ett kampanjliknande förfarande mot en tilltalad. Jag tänker på åklagaren Lars Magnussons uppmärksammade talan mot företagsledaren Karl Hedin för ett påstått grovt jaktbrott eller alternativt bara för förberedelse till grovt jaktbrott. Åtalets grundades på Hedins – i böcker och medier – publicerade åsikter i vargfrågan. Någon varg som dödats av Hedin pekades alltså inte ut. För denna lösa struntmisstanke sattes således medborgaren Hedin i häkte under en månads tid! Dessutom dröjde åtalet orimlig tid och först efter tre år som utpekad kriminell frikändes Hedin av av Västmanlands tingsrätt och fick sina jaktvapen tillbaka. Domskälens utformning kan inte uppfattas som annat än grav kritik av åklagarens hantering av ärendet. Min bild blir en åklagare som – av politiska eller annars ovidkommande skäl – envist bitit sig fast vid tanken om Hedins skuld. Det som skett är sannerligen ruggigt.
Starka rättsäkerhetsskäl talar alltså, enligt min mening, för att brottmålsprocessen inför domstol drivs av en annan myndighetsperson än den som initialt skött själva utredningen. Bäst är om förundersökningen sköts av en separat myndighet – en undersökningsdomare – bestående av personal med god juridisk kompetens. Om brottsmisstanke bekräftas ska sedan själva åtalet föras av en åklagare.
Det kan som sagt tyckas att en sådan reform kan förefalla byråkratisk. Någon menar kanske också att den idag kan bli ett trumfort för klanernas våldsbrottslingar. Jag tror inte detta, ty här är redan utredningsarbetet synnerligen omfattande. Den kriminella miljön är dessutom allvarligt tung. Däremot kan reformen öka enskilda medborgares skydd mot brottsanmälningar som är osakligt grundade. Särskilt mot brottspåståenden som har en koppling till samhällskonflikter och politik. Just detta är en knutpunkt i regleringen av rättsstaten.
Därför kräver rädslan för en tilltagande politisering av polisens och åklagarnas verksamhet, enligt min mening, att den svenska rättsstatens status utreds av en särskild kommission. Den bör pröva en klyvning av åklagarnas kompetens. Det finns åtskilliga exempel på jävslikande politiska kopplingar inom myndighetssverige som i rättsmaskineriet riskerar att skada enskilda medborgare . Socialdemokratiska regeringar har faktiskt sökt påverka förundersökningar i exv Palmemordet och Kevinfallet. Under socialdemokratins långa tid vid statens roder har höga och låga myndighetspersoner getts alltför stort spelrum för politisk maktutövning. Och det straffrättsliga vapnet mot tjänstefel av myndighetspersoner har som bekant avrustats – till förfång för enskilda medborgare.
Det är således hög tid för reformer!
Torsten Sandström
