Den politiska diskussionen om en eventuell NATO-anslutning är tecken på såväl något viktigt som något mycket allvarligt. Det viktiga är den framväxande övertygelsen om att det är bråttom för nationen att skaffa sig ett försvar värt namnet. Putins krig i Ukraina har tagit svenska vänsterpolitiker på sängen, trots att Ryssland sedan 2014 ockuperat en stor del av östra Ukraina. Nu står en stor grupp av naiva – fredskramande – från vänstersidan med brallorna nere. På några veckor har en stor del av vänstern tvingats byta åsikt i NATO-frågan. Det är bra, låt vara att åtskilliga är mot anslutning till NATO och hoppas på fred.
Nu över till det allvarliga. Det är att många svenska politiker i många år tillåtit en avrustning nära nog av Sverige, utan att söka skydd hos NATO. Det är alltså frågan om en politisk misskötsel av Sverige som till sin omfattning nästan saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Ett dödligt risktagande på den svenska demokratins bekostnad.
Bakgrunden till att såväl socialdemokrater som moderater (under Reinfeldt) rustat ned landet är en form av idealism om att fredens era inletts efter Sovjetunionens fall. Våra finska grannar har däremot inte avrustat. Och danskar och norrmän är rimligt trygga inom NATO. Men den svenska politiska eliten har i huvudsak lagt ned vapnen. Därför mitt tal om en naiv svensk politisk idealism, som medfört storskaliga risker för Sverige som fri och demokratisk nation.
När NATO-beslutet väl fattats är det enligt mening därför tid för räfst och rättarting. Då påföljder saknas gäller det politiskt och moraliskt ansvar. Många måste lämna sina uppdrag! Ett svenskt politiskt etablissemang måste erkänna sitt misstag och vidtaga åtgärder mot fortsatt idealism med åtföljande risk för fredsskador. Det gäller enligt min mening att med rödpennan i statens budget inskrida mot en fortsatt planering för fred i en god värld. Jordklotet är inte en fredsplanet. Här härskar diktatorer vid sidan om demokrater. Människan är inte till sin natur god. Det finns självfallet ingen särskild gen för godhet. En del människor är blida, andra är likgiltiga eller längtar efter makt och ytterligare åtskilliga är hänsynslösa. Sådan är verkligheten.
Därför har faktisk många av vänsterns fredsapostlar länge visat sig farliga för det svenska samhället. Framför allt enögda fredsmissionärer som Jan Eliasson och Margot Wallström bär tillsammans med rader av socialdemokrater sedan åtminstone Olof Palmes tid ansvaret för att vårt land – till skillnad från våra grannländer – drabbats av fredskoma. De namn jag nyss nämnt hyllas just för sin syn på fred som en individuell viljefråga. Vad betyder enskildas vilja om hänsynslösa diktatorer är på marsch? Jo, risken för att nationers dörrar öppnas för fientliga arméer.
Nu måste alltså vänsterns naiva fredsdimmor strykas ur statens budget (och pengar satsas på försvaret). Bort med den farliga drömmen om att alla måste tro på fagra löften från stater som leds av hänsynslösa diktatorer. Jag menar att detta måste ske exv genom stora röda streck i statens biståndsbudget. Varför ska Sverige ge miljarder till Palestina, som de fakto leds av en grupp onda islamister? Varför måste vårt land pumpa in pengar i rader av institut och stöd till fredsorganisationer* som förvaltar den naiva fredsidealism som misslyckats i vårt land genom avrustning utan NATO-inträde? Här behövs förnuft och inte bara drömmar!
Läsaren kanske tror att jag är en krigshetsare och motståndare till fredens sak. Det är jag förstås inte. Även jag vill se mina barn och barnbarn leva i ett fint och gott Sverige. Men för att realisera denna naturliga dröm gäller det att tänka förnuftigt och föra en realistisk politik rörande samhälle, ekonomi och försvar. Den svenska nationens politiker – som nu riskerat att utsätta landet för en allvarlig krigsskada – måste tänka om. Idealismen måste därför kritiseras och ibland hånas. Realism och förnuft är det rätta vägens politik. Ta lärdom av historien säger sund konservatism. Och det håller jag verkligen med om.
Torsten Sandström
*Den naiva fredspropaganda som exv Svenska freds- och skiljedomsföreningen bedriver bör inte – som för år 2021- ges fortsatt statligt stöd (direkt och indirekt) med mer än 6 miljoner kronor per år. En verksamhet som visat sig helt kontraproduktiv med tanke på den skadliga nedrustning som skett. Också ett tecken på Sveriges storskaliga slöseri med skattepengar.
