Macron segrar alltså i det franska presidentvalet. Det är bra, ty motståndaren Le Pen är en politisk katastrof. Hon har lånat pengar av Putins oligarker. Hon talar om folkstyre, men tycks ha en annan eller dubbel agenda. Hon har suttit i EU-parlamentet, men bara uppburit lön och alltså varit frånvarande. Hon har tagit över sitt parti från sin far, som varit en ännu värre politiker, under åren motpart i en rad allvarliga rättsaffärer. Hennes rörelse är populistisk, men knappast genuint folklig. Kort sagt, hon är ingen demokrat.
Det är däremot Macron. Han är för ett marknadsekonomiskt Frankrike, med de frihetsaspekter detta innebär. Han är för kärnkraft, något som är en öppning mot klimatskräckens många apostlar.
Macron är ändå inte mitt ideal. Han är fransman och angripen av nationens sjuka – eller övertygelse – om att kunna leda Europa, genom EU. Detta trots att Frankrike inte har något särskilt gott att erbjuda. Varken politiskt, ekonomiskt eller affärsmässigt. Inslagen av korruption och dubbelmoral är besvärande. Nationens är en stor byråkrati, som illavarslande nog försöker ta makten över ett alltmer federalt EU. Macrons ideal liknar här Ludvig den den XIIV:s och Ludvig den XIV:s. Men också Napoleon Bonapartes illusoriska dröm om ledarskap. Tyvärr påminner ideologin om den svenska statens sedan den Westfaliska freden: en vision om att vara något märkvärdigare än nationen i verkligheten lever upp till. Alltså symbolen för en livslögn.
Jag har vistats sammanlagt flera år i Frankrike och tjusats av nationens kultur, historia, klimat och mattraditioner. Landets röda viner från Bordeaux är kanske världens främsta, åtminstone enligt min tämligen gedigna erfarenhet. Det finns alltså mycket att glädjas över rörande Frankrikes förflutna. Också åt att Macron idag besegrat en farlig motståndare av en typ som landet förr skådat i liknande skepnad.
Men Frankrike kan ändå inte framstå som ett politiskt ideal för dagens Europa. Det konservativas Storbritannien – trots sina nutida problem – är ändå den nation som förblir mitt demokratiska riktmärke. Inte minst genom klokskapet att våga ge ett alltmer federalt EU fingret.
Torsten Sandström
