Jag tar mig för panna, vilket tyvärr sker allt oftare pga utvecklingen av svensk politik. Idag hör jag att Moderaternas partiledare vill lagstifta om att alla självmord i landet måste utredas av landet vårdapparat. Visst är många självmord förstås en svår sorg (men inte alla då äldre livströtta väl genomtänkt önskar lägga av). Det som upprör mig är Moderaternas satsning på ytterligare byråkrati. Om förslaget gått ut på satsningar inom ungdomspsykvården hade jag kunna hänga med. Det är ju mer vårdpersonal och kortare köer som behövs.
Moderaterna är i ledningen för många svenska regioner/landsting. Där har byråkratin under tio år ökat med 36 %, medan vårdpersonalen ökat med några futtiga procent. Dessutom vet vi att köerna är långa, patientbesöken per läkare är få, antalet sängplatser inte heller räcker till samt att svensk vård är bland den dyraste i Europa. Rena skandalen alltså.
Och vad gör då Kristersson som högste ledare för en stor del av de regioner som misslyckats grovt? Jo, han förespråkar ytterligare byråkrater samt att vårdpersonal ska ägna dyrbar tid åt redan avlidna. Visst förstår jag tanken, men den är ändå så byråkratiskt befängd att jag häpnar. Familjers och samhällets sorg över självmord går knappast att administrerar bort genom planer av olika slag. Däremot kanske genom goda kontakter mellan en mångfaldig vårdpersonal och psykiskt sjuka i farozonen.
Man kan tycka att detta är en politisk detalj, bland alla verkligt stora – och lösbara! – samhällsproblem som tornat upp sig landet sedan åratal. M-partiet har som sagt en del av ansvaret för landets misslyckanden, även om sossarnas långa maktutövning är roten till det onda. Det är därför kanske logiskt att Kristersson agerar så populistiskt klantigt som han nu gör.
Men det gör mig nedstämd att se hur M spelar bort sina politiska kort. Min huvudsakliga förklaring är att man helt enkelt vuxit fast i den politiska klassen och valt att ägna sig åt politiska manövrar – positioneringar – som man inte kommer att vinna val med. Man har de facto nöjt sig med att vara landets nästa största parti! Det vi iakttar är alltså en självgod förstelnad konservatism, utan krav på djärva tag och för rationella reformer som landet så väl behöver.
Det duger inte Kristersson! Ett knappt halvår före valet ser vi en moderat laguppställning för att bevara de egna politiska jobben, men inte för att erövra den politiska makten.
Torsten Sandström
