Sverige befinner sig i ett eländigt politiskt tillstånd. Problemen hopar sig. Till de gamla strukturfrågorna läggs nya. Bristen på el – till rimligt pris – är närmast självförvållad. Men vad gör politikerna? Sossarna jobbar för bidrag till bil- och villaägare. Åtminstone något borgerligt parti talar däremot om att i stället sänka skatten på drivmedel och el, som uppgår till omkring 50% av varornas pris.
Jag skriver detta med anledning av att politiker och journalister ständigt slänger skit ifrån sig genom hatordet: konservativ. Tanken är att fördöma dem som förnuftigt ser till ett visst problems rötter och hur man löst det tidigare. Idén med svartmålningen är förstås främst att propagera för ökad statlig styrning i socialistisk anda. Det är vänsterns vapen mot sina motståndare att försöka beskriva dem som perukstockar.
Men vilka politiska rörelser drivs egentligen av perukstockar? Om vi ser på kärnkraften som försummats i Sverige – och nedlagts till hälften – under sosseregeringar så är det idag tydligt att vänstern är konservativ. Ansvaret för bristen på kärnkraft – och hoppet om vind för att driva propellerkraften – vilar ju på partierna S, V. Mp och C. Här har vi en handfull perukstockar!
Och om vi ser på dagens hetaste fråga – om Sveriges anslutning till NATO – vem är där radikal eller konservativ där? Den samlade borgerligheten är för en anslutning då man tyvärr deltagit i en mångårig nedläggning av det svenska försvaret. Man agerar alltså modigt och förnuftigt i ett internationella krisläge. Men vad gör socialdemokratin? Trots försummat försvar två gånger tillbaka i tiden – 1930-tal och efter Sovjets fall – så vägrar S-regeringen ta ställning. Man agerar alltså 100 procent konservativt, som man tidigare gjort under snart ett sekel vid makten. Här har vi partiet som är den främsta perukstocken!
Vi lär oss följaktligen att ordet konservativ ska användas med eftertanke. Och inte svepande som en nedsättande term. Jag kallas förstås ofta konservativ för mina bloggar av kritiker på vänsterkanten. Men själv använder jag ogärna beteckningen i och med att jag försöker argumentera öppet och rationellt och därför ofta – inte alltid – finner rationella lösningar som förr prövats och visat sig goda. Tänk bara på kunskapsskolan som jag vurmar för. En skolminister från S-partiet ser däremot ”en jämlik skola som sitt främsta mål”- Alltså inte att råda bot på bristande kunskaper.
Jag undrar nu. Vem av oss två är förnuftig och vem ser skolan med skygglappar? Om inte målet är kunskaper, vad ska vi i så fall ha skolan till? Kunskaper gör att mindre bemedlade tillåts stiga uppåt med kunskapens hjälp. Tillspetsat kämpar alltså sossarna och vänstern för att alla ska ha det lika dåligt i skolan. Om inte det är ett utslag av dum konservativ politik, så säg.
Torsten Sandström
