Barnet säger ofta om sin kompis handlingar ”att det var väl ingen konst”.
Om en konstkritiker på en dagstidning skulle våga skriva något likande om papplådan och betongen/stenarna på bilden skulle han eller hon få sparken. Den klarsynte skribenten hade ju inte förstått att installationen symboliserade ”hemlöshet i New York City” (som det nog berättas om på väggen).
Jag funderar ibland över vad det är som händer inom den nutida konsten. Emellanåt gläds jag över moderna konstverk som verkligen sprakar av former eller färger och sannerligen ger prov på genuin skicklighet. Men vad är det som gör att lågvattenmärken i stil med bilden ovan allt oftare presenteras som konstverk?
Om en barn släpat fram papplådan och de grå blocken skulle kamraten förstås fnysande säga att det där var väl ingen konst. Min slutsats idag blir därför att det för att det numera räcker – för att något ska kallas konst – med ett anspråk från en person att han eller hon gestaltat ”konst”. Alltså enbart en ambition eller ord, men inga som helst krav på teknisk förmåga eller kvalit´e avseende tanke eller prestation.
Därför står jag fast vid min tidigare slutsats att den moderna konsten har tydliga dödstendenser. Om allt blir konst är det inget som hålls utanför. Att detta medför att alla kan skapa konst kan möjligtvis tyckas demokratiskt. Men det främjar utställandet av icke-konst. Därför vill jag gärna behålla barnets syn på att konst ska vara något märkvärdigt.
Torsten Sandström
