I en blogg häromdagen anförde jag att landets journalisthögskolor borde läggas ned eller förvägras statsbidrag. Detta med anledning av att jag liknar dem med hajburar i socialdemokratins tjänst. Offentligt finansierad utbildning av journalister medför nämligen en risk för statlig indoktrinering av medborgarna via nationens medier. Nedslående mätningar visar också att min profetia besannas. Omkring 70% av landets journalistkår röstar åt vänster. Det vore väl konstigt om detta inte avspeglas i deras rapportering. Enligt min åsikt – som livlig följare av Sveriges medier – är vänsterrapporteringen ett faktum. Men undantag finns förstås.
Någon kanske irriteras av min propå om nedläggning. Och pekar med galla på att jag med samma logik borde förespråka en nedläggning av landets juristutbildningar. Men denna liknelse haltar betänkligt.
Juristutbildning går ut på att frammana lagenligt beslutsfattande i tvister av privat och offentlig natur. Därför skolas unga jurister i att tolka lagen efter dess bokstav och officiella motiv. Det innebär ingen fördel för en domare, åklagare eller advokat att tala blomsterspråk eller att framföra egna politiska åsikter om lagens tolkning i strid mot publika källor. Jag menar att landets juristkår till allra största delen fungerar som tänkt. Olyckliga undantag finns tyvärr. Dessa kan ringas in som varande byråkrater i regeringens klor respektive slarvrar eller klantskallar.
Jag menar därför att juristutbildningens ideal faktiskt i huvudsak borde kunna gälla vid skolning journalister. Primärt gäller det att återge sociala fakta sakligt och korrekt. För detta bör universitetens olika generella utbildningar vara väl anpassade och tillräckliga för mediernas behov av personal. Så rekryterades journalister ofta förr. På universiteten lärs objektiva kunskaper normalt ut, utan vare sig vinkling åt vänster eller höger. Min åsikt är att landets journalistskolor i hög grad sysselsätter vänsterlärare och att kursplanerna har vänsterinriktning, dvs ett abnormt fokus på politik, mänskliga rättigheter och liknande social dynamit. Den svenska regeringsformen, juridiken och statsvetenskapen är bara en skugga.
Sekundär kompetens att flinkt knåda ihop medialt bra texter kan också skaffas vid universitetens generella kurser. Här skrivs som bekant uppsatser. Speciell erfarenhet att redigera och sätta rubriker kan ungdomar gott och väl lära sig i framtiden på arbetslivets redaktioner. Så funkade det som bekant förr – innan socialdemokratin skapat särskilda skolor för journalister. Och skrivkonsten var minsann inte lägre då – antagligen tvärtom.
Tertiär förmåga att behärska svenska språket kan de allra flesta lära sig utan annan skolning än att läsa och själv träna framför datorn. Verkligheten visar enligt min mening inte att nutidens journalister är några hejare på att skriva skönt, dvs tydligt och medryckande. Tvärtom använder alltför många av dessa vänstergängade ett alltför personligt val av ord och ämnen. De fungerar delvis som krönikörer, dvs sysslar med en politisk och social åsiktsförmedling. Skillnaden mot den traditionella krönikören är tyvärr att journalisten av idag framhäver sin egen person och inte en central sak- eller samhällsfråga av allmän karaktör. Många mediala krönikörer tror sig – enligt min uppfattning – syssla med skönlitteratur. Och för detta finns ingen annan skolning än medfödd skicklighet, träning och erfarenhet.
Så väck med journalistutbildning i statens regi. Risken är alltför stor att politiska språkrör utbildas. Staten ska hålla fingrarna borta från den tredje statsmakt, som förväntas kontrollera regering och byråkrati. Risken är att megafoner för politiska partier utbildas. Juristutbildning går som framgått ut på att lagens ord och anda ska främjas. Däremot är politisk propaganda dödskallemärkt inom rättsstaten, låt vara att enstaka domare och åklagare är olyckliga undantag.
Torsten Sandström
