…gör vänstern anspråk på att föra politik. Jag tänker nu på ett uppslag i DN Kultur någon dag efter Sven Melanders bortgång. Överst en stor svart rubrik:
Kollegorna minns Sven Melander: ”En stor humanist”.
Under rubriken en stor skämtbild där Melander har en ros i sin mun. Bredvid mindre bilder av Steve med Lloyden samt Werner&Werner.
Vad håller tidningens journalister egentligen på med. Jag tror att det svenska folket – liksom jag själv – minns Melander som en stor humorist (kan man kanske misstänka felstavning i DN:s rubrik?). Humorn framgår för övrigt av de nyss nämnda fotografierna, som knappast signalerar humanism, utan tämligen grov men skön komik. Melanders genre var närmast buskis eller slapstick, blandad med folkliga alkoholskämt och könsvitsar (Berit som är lika bombad som Beirut). Inom detta område var Melander suverän och värd att hyllas.
Men DN Kultur – med sin olycksalige chef Björn Wiman – tycker inte att humor är något bra. Det är in tillräckligt fint i hans värld (vilket för övrigt framgår av hans egotrippade krönikor). I stället ska det politiseras. Och visst har Melander drivit vänsterpolitik under sin tid på Aftonbladet. Och senare har han flörtat med rörelsen kring #Me too. Det må så vara. Men inte räcker det för att förvandla den döde till en ”stor humanist”.
DN Kultur framstår som ett mausoleum för en svensk vänster. Den är liten, men högröstad och fräck. DN vill inte sprida minnet av en humorist, utan av en vänsterman. Tidningen tar helt enkelt för sig, man fjärmar sig från fakta, enligt parollen det går så länge som det går, utan eller med statsbidrag. Att Wiman är kapten på vänsterskutan framgår tydligt. Inte minst genom söndagens krönika (3/4), där han utropar:
Därför är jag emot svenskt medlemskap i NATO.
Förvisso är kultur ett tänjbart begrepp. Ändå måste man säga att Wiman spränger gränsen. Och utnyttjar läget för att sprida vänsterpropaganda.
Men som tröst undrar jag vem som väljer politik efter ord från Ivan – föråt Wiman – den förskräcklige.
Torsten Sandström
