Det är lika bra att säga det direkt. Jag har aldrig varit kristen eller gudstroende. Jag vill nu bara påpeka att den största ideologiska förändringen som skett under mitt liv – frånsett sovjetkommunismens fall – avser den kristna religionen i Sverige. Ett system som i min barndom inte stod så långt från centrum i samhället har idag förvandlats till en spillra, bestående av en gles skara ljumt troende och ritualister. Samt en feta skara präster med olika titlar, avkragade eller inte.
Man kan kanske säga att de kristna dogmerna blivit omoderna. Två tusen år gamla berättelser har kommit att sakna lockelse som förklaring till människans existens år 2022. Till detta har förstås vetenskapens rön bidragit. Lika intressant är att S-partiets huvudflank dessutom verkat starkt för att politiken ska inriktas mot livet i nutid och inte något himmelskt efterliv. Jag har inget mot denna politiska tanke.
Därför är det faktiskt stor komik att se hur den skadeskjutna Svenska kyrkan idag tonar fram. Inte är det så att tonläget höjts och Bibelns ord fått mer framträdande plats. Nej. tvärtom. Dagens Svenska kyrka har utvecklats till ett slags system för avlöning av kyrkans personal, där de centrala mytiska trosaktörerna – Gud, Jesus och den heliga ande – numera beskrivs som symboler för en diffus högre makt. Ambitionen tycks vara att rädda vad som räddas kan för att bevara åtminstone en strimma av tradition och ritualer vid dop, bröllop och begravningar.
Störst komik i detta perspektiv är ändå att betrakta Svenska kyrkans styrelse. Som förste vice ordförande (till ärkebiskopen) tronar Vanja Lundby Wedin. Alltså en representant för den politiska rörelse som verksamt bidragit till nationens enastående avkristnande. Även i övrigt syns en hop partipolitiker i kyrkans styrelse. På så vis illustreras med största tydlighet hur den kristna tron förvandlats till en slags helig värdegrund, som består av rader av politiska trossatser.
För mig som står utanför är detta helt okej. Men något för framtiden vinnande kristet koncept är det förstås inte fråga om.
Till S-partiets förstatligande och kontroll av den svenska kultursektorn hör ett ansvar för insamling av pengar till finansiering av den svenska kyrkospillra som ännu finns kvar. Dessutom har det slutliga ceremonielet kring medborgarnas begravning förstatligats. Du, jag och våra efterlevande anses inte längre ens kapabla att ta hand om och betala efterlivets mödor. I stället är det S-partiets allomfattande svenska stat som via begravningsavgifter på skattsedeln varje år kräver ut de medel som behövs (och ännu mer därtill, som vanligt). Varje samhällsfenomen som kan skådas försöker S-partiet som vanligt förvandla till en källa för att med tvång kräva ut skatt av medborgarna. Det är eländigt att skåda vad ett hukande svenskt folk tvingas vara med om.
Det sägs att statskyrkan är avvecklad. Det är nog inte sant. Svenskt trosliv har ersatts av sossestatens ideologiska gemenskap. Gustav Vasa hade inte kunnat göra det mycket effektivare. Men för mig är det svårt att förstå att förnuftiga medborgare kan lita på såväl sossepartiet som dess nya föga kristna trossamfund.
Torsten Sandström
PS! En vän har tipsat mig om ännu en intressant sosse, Ulla Löfven, som presenteras så här å Wikipedia:
Ulla Löfven definierar sig inte som kristen (Kyrkans tidning 22/6 2017) men har ett starkt kyrkopolitiskt engagemang. Hon är ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet. I Stockholm har hon varit kyrkofullmäktiges ordförande och sitter i kyrkorådet i Adolf Fredriks församling.
För att travestera min barndoms geografiboks ramsa om Medelpads sågverk: S vid S, varthelst jag såg, jag såg en sosse …
