Sveriges politiska utveckling under 2000-talet är djupt problematisk. Strukturproblemen hopas olösta. En tung beskattning används för dåligt genomtänkta bidrag i syfte att hålla samman samhällskroppen. Eller rättare sagt hålla sossarna kvar vid makten. Det vill säga ett parti som sedan länge utvecklats till ett rent maktparti med en verklighetsfrämmande kompass.
Detta parti har i åratal drivit en antikverad neutralitetspolitik – dvs en alliansfrihet i ord, men inte i verkligheten. Följden har blivit att nationen hamnat utanför 5§ i natostadgan, om en rätt till bistånd vid ett ev anfall. Och detta har skett samtidigt som försvaret nära nog lagts ned. Visst några JAS-plan, men i realiteten inte de soldater som behövs för försvar av landet. Det berättas till och med att nationen idag har brist på ammunition till de få vapen som finns…
Denna stolliga politik har nu ställt S-regeringen mot väggen. Ryskt anfallskrig i Ukraina, med illa förtäckta hot mot Sverige. Detta kan innebära att sossarnas yrkespolitiker nu kan tvingas göra en snabb U-sväng, i syfte att fem i tolv försöka hoppa på NATO-tåget. Det är bra om det sker, men hade definitivt varit bättre om det skett senast 2014, då Putin visade det hänsynslösa ansikte, som många redan visste att han hade.
Sossarna har alltså kapitalt misslyckats vid makten. Nu avser man att fortsatt regera landet, med en politik utan annan kurs än att försöka köpa röster med löften om bidrag i höstens val.
Det är bedrövligt att skåda S-ledningens styre av Sverige. Lika trist är att se hur vänstermedia – statsfinansierade och inte minst de i Bonniers regi – håller S om ryggen via något slags trygghetstänk. Snart har idealet om öppenhet och förnuftig politik ersatts med den sk försiktighetsprincipen. Vilken innebär: hellre röd än död.
Torsten Sandström
