Den svenska rättsordningen hotas ständigt genom politikers klåfingrighet. Än vill en statsminister inte lämna ut dokument på begäran av den statliga coronakommissionen. Än myglar ministrar med myndighetsföreträdare. Och den chef som tvingas avgå för en insats i sitt partis tjänst kan vara tämligen säker på pay-back i form av nytt fint jobb. Till och med nyligen som statssekreterare till just statsministern.
I detta nätverk kan tyvärr jurister spela viktiga roller för att legitimera att allt som sker är okej. Alltså en form av fiffel för att skydda makthavare. Dessa jurister ser alltså kamrater framför principer. Man blir därmed en person som den politiska klassen kan lita på. Man kan därför säga att de tillhör samma elit.
Ett exempel är Susanne Eberstein, en långtradarsosse med jur kand examen. En spindel i S-nätet med juristutbildning är synnerligen användbar, i stil med Bodström far, son och dotter (den sistnämnde chef på statsfinansierade SR). Eberstein är före detta riksdagsledamot, vice talman, ledamot av Domarnämnden och nu senast ordförande i Riksbankens fullmäktige. I denna roll pläderar hon för att ett Riksbanksbeslut om obligationslån till börsnoterade företag inte ska medföra jäv för Riksbankens chef och en annan i den högsta ledningen. Det visar sig att hon som kontrollör av Riksbanken godtagit en intern bankutredning som kommit fram till att jäv inte förelåg.
Som jurist får man lära sig att ingen som riskerar ha eget intresse i ett offentligt ärende ska delta i beslutsfattandet. Sak samma gäller faktiskt inom aktiebolag, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar osv. Bara ett hot om att man kan ha exv ekonomiskt intresse i ärendet gör att man måste anmäla jäv. Det räcker alltså med en potentiell risk.
Alltså har Eberstein brustit i sin roll som statlig kontrollant av korrekt beslutsfattande. Det är inte bara pinsamt utan allvarligt när jurister agerar som rättsstatens dödgrävare. Hon har uppenbarligen känt större ansvar för etablissemanget än för att peka på en felaktig handläggning.
Jäv är en fråga om skydd för rättsstaten. Eberstein borde alltså ha påtalat saken, även om det visar sig att beslutet – frånsett de jäviga – fattats med tillräcklig majoritet. Juridik är en fråga om höga principer än ostörd sammanhållning inom den politiska klassen. Låt därför Eberstein stå där i skamvrån med sin serafimermedalj i 12e storleken om halsen.
Torsten Sandström
