Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan verkligen förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i ett djupgående fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.
Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader, som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund och ett liv i förorten. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.
Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd om samhällets uppgifter, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.
Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har barn (omyndiga) och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Detta har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på, utan är bara uppfunnen av politiker.
Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” har nyligen sagts av landets populistiska f.d. regeringschef. Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmen rena dynamiten. Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.
Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.
Även om mina ord kan tyckas krassa måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället.
Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.
Torsten Sandström
