Feminismens grepp över det svenska samhället är sannerligen hårt. Därför är det svårt att avgöra ifall en kvinna ges medial plats av statsfeministiska skäl eller – som man hoppas – av egna goda krafter.
Jag skriver detta med anledning av en läsvärd artikel i Kvartal. Där riktar författaren Markus Dencker berättigad kritik mot Agnes Wold för hennes vänsterbudskap om att föräldrarna roll visavi sina barn inte är av större värde. Som bekant sprider Wold sina samhällsomstörtande ord i olika statsfinansierade och vänsterinriktade medier. Det vill säga kravlöshetens mantra.
En svensk skola i nedförsbacke längtar enligt min åsikt efter fasta regler och ordning, samt en minskad politisk detaljstyrning via tusentals paragrafer. Nu bidrar alltså Anges´ våld till än större problem. Budskapet är: släpp ungarna fria – sluta kolla och kräva! Kanske denna pedagogik har funkat för hennes barn i en trygg miljö – vad vet jag – men hur kan man tro att modellen är riktig för nyananlända familjer i Rinkeby, Tensta osv.
Hennes ord är häpnadsväckande av minst tre skäl. Dels att Agnes´ mediala våld bidrar till ytterligare upplösning av en skola som redan är i kris. Dels att orden kommer från en läkare som borde ha goda kunskaper om biosociala relationers betydelse för relationen mellan föräldrar och barn, dvs en miljö av kärlek och krav. Dels att hon som kvinna klipper av navelsträngen för ett rimligt samtal om pedagogik och barnuppfostran.
Jag blir så trött på vänstermediernas val av rader av auktoriserade (läs PK) intervjuobjekt som ska beundras. Särskilt om det – som i Agnes´ fall – ofta sker i de medier som skattebetalarna tvingas finansiera. Och där tyvärr en statlig kontrollapparat värd namnet – typiskt nog – saknas.
Det är synd om svenska folket, tror jag August Strindberg en gång i tiden menade med sina bevingade ord.
Torsten Sandström
