Det är väl känt att stora organisationer tenderar att växa genom en inneboende byråkratieffekt. Chefer önskar avancera. Därför vill man skapa nya jobb åt andra som man kan bossa över, oavsett om nya uppgifter finns eller behövs. Man brukar tala om Parkinsons lag för att beskriva denna allvarliga spiralverkan avseende onödig personaltillväxt. Det rör sig om ett gift som varje klok politiker eller entreprenör måste motverka. Flertalet företagare vet detta och jobbar därför hårt med att begränsa antalet bolagsanställda som utför uppblåsta uppgifter.
Därför finns de stora byråkratierna inom den värld som styrs av politiker. De svenska landstingen/regionerna är olympiska mästare i grenen. De skapar nämligen nya jobb med andras pengar. Och det gör man med vackra ord om att stora saker måste uträttas. Denna kombination är illavarslande. Sverige är förmodligen norra Europas mest byråkrattäta nation. Myndigheter skjuter som svampar upp ur marken. Och svenska regeringar – särskilt S-märkta – hanterar folkets skattepengar med en klackspark. I vårt land finns nära nog en myndighet för varje politisk tanke (vilket säger en del om antalet). Ofta med politiskt fantasieggande, men knappast resultatinriktade, syften.
Allt detta är oroande. Ännu mer bekymmersamt är det mönster som en globaliserad värld skapar. Jag tänker nu på exv organisationer som EU och FN. Här märks i än högre grad risken med att via sluga ord och andras pengar skapa nya byråkrater, som utför uppgifter som man oftast klarar sig bra utan.
Alltså innebär organisationer som EU och FN en risk för att gökungar skapas. Med det menar jag att de två organisationerna – som betalas av sina medlemmar (dvs av folken i resp nation) – börjar ställa krav på medlemsstaterna, dvs på sina ägare och finansiärer.
Vi ser det tydligast inom EU. Det som ursprungligen varit en god handels- och samarbetsorganisation – alltså bra nationell service – har nu ställts på huvudet och blivit ett organ för utövning av makt över medlemsstaterna. Och följaktligen har byråkratin i Bryssel vuxit så det knakar. I så fall skulle man kunna tro att byråkraterna hos medlemsstaterna skulle minska i motsvarande mån. Men inte. I sann Parkinsonsk anda har både den federala och nationella byråkratin vuxit. De har ju så mycket att tala om och uträtta tillsammans, sägs det.
Minst lika problematisk är tillväxten inom FN. Vem vill inte ha fred? Men ambitionen att agera som världsregering innebär förstås en megafederalism. Först då FN bestämmer över hela jordklotet kan politiker och byråkrater sova lugnt, tror dom. Ja, inte så att nationella politiker blir arbetslösa förstås. Men tillsammans med beslutsfattare inom EU och FN kan nationella politiker göra storverk, heter det.
Sådan är bilden som presenteras av globalismens förespråkare. Det är denna bild som medierna använder för att invagga nationernas medborgare i trygghet – dvs de som betalar kalaset. Idén är att eliten är god och alltid tänker på folket. Men i mina ögon är politiker och byråkrater knappast att lita på. De styrs av sina egna inneboende intressen. Dessutom finns oroande politisk splittring inom varje nation och följaktligen också – i större skala – inom såväl EU som FN.
Risken med att bygga både stort och dessutom globalt medför alltså allvarliga risker. Bråk och konflikter tillhör vardagen. Det ser vi alla på nationell resp global nivå. De stora hierarkierna försörjer ett ändlöst antal politiker och byråkrater. Nationella politiker kan dessutom få bättre betalda sysslor på den internationella arenan. Alltså ännu en oroande spiralverkan.
Det vi ser är ett spel där det finns många förlorare. Framför allt hos medborgarna på nationella nivå, som genom sina skattebetalningar tvingas finansiera Jätten Grottes World Wide Organisation. Men den största olyckan rör människors minskade frihet. Ett gott samhälle kräver korta avstånd mellan medborgare och politiska beslutsfattare. Lyckan förutsätter också fungerande marknader. Den centralisering jag nu talar om innebär motsatsen. Det vill säga minskad medborgarfrihet. Och en offentliga planering som sätter marknaden ur spel. Allt genom en farlig politisk plan, som lanseras som en vacker dröm.
Torsten Sandström
