Med jämna mellanrum levererar jag konstkritik. Bakgrunden är ett intresse sedan ungdomen för bild, färg och form. Oftast rör sig mina krior om kritik mot mediernas rapportering från landets konsthallar. Och oftast är jag djupt besviken eller rättare sagt förbannad.
Häromveckan (2/2) har DN ett reportage från Vårsalongen i Stockholm. Flera bilder väcker min olust. Framför allt för de låga kraven på konstnärlighet, med vilket jag avser teknisk skicklighet och förmåga att tilltala ett öga på jakt efter något som är spännande och svårt att skapa.
I DN lyfts nu bland annat i ett foto fram en helt vanlig lastpall. På den ligger ett gråvitt block i storleken c:a 20 x 20 x 40 cm, som tycks bestå av skräp eller gipsmassa som slagits in i hushållspapper eller tunt tyg. Verket bär en plåtbricka titeln ”August Strindberg”.
Vilken skymf mot publiken! Med liknande krav på skapande åstadkommer min hund varje morgon under sin promenad ett lika stort konstverk (som jag lydigt lyfter upp i påsen för bajs) och som jag därefter inte ställer ut utan behandlar som avfall. Att bara presentera denna okonst i ett tidningsreportage är ett tecken på att det nutida konstbegreppet saknar minsta krav. Det är noll och inget. Att skräpet är tillägnat en av landets främsta författare – eller ska symbolisera något han gjort – spelar inte minsta roll. En så ofattbart enkel symbolik skulle göra ett vanligt skolbibliotek till ett grandiost konstverk…
Skaparen av paketet ”ingenting” nämner jag inte ens. Hon må få hållas, så länge hon försörjer sig själv på just ingenting eller något annat. Men den sk konstkritikern, Matilda Källén, nämner jag gärna vid namn. Ty hon är en av dagens kulturella dödgrävare, dvs en individ som försöker få ingenting att framstå som någonting i konstens värld.
Torsten Sandström
