Häromdagen hördes ett skri från SvD (den 30/12). Är det dags att ställa frågan: varför lever vi? Ropet följdes upp med många sidor av existentiella reportage. Alltså flera texter om livsåskådning, psykisk hälsa, död, sexighet, koncentrationssvårigheter, sadomasochism och slutligen ord om själslig verkan av distansen mellan människor i virustider.
Alltså en lång rad yttranden om människans livsfrågor samt funderingar om hennes tillvaro. Uppvisningen i känslor eller subjektivism kan knappast bli tydligare. Jag menar att tendensen är liknande i andra tidningsmedier, radio och teve. Personligen ställer jag mig undrande i och med att jag prenumererar på SvD och DN för att få information om det tidningarna utlovar genom sina namn, som talar om dagsfärska nyheter. Varför har det blivit så?
En viktig orsak rör pressens ekonomi i nuvarande digitala era. Nyhetsbevakning och distribution till allt färre läsare är ett dyrbart fenomen, särskilt om den ska ske i tryckt form. Därför är det billigare att erbjuda läsarna känslor och åsikter, som inte behöver ha bakats dagen innan, utan faktiskt kan knådats samman närhelst under året. En ny typ av journalistik har alltså vuxit fram: en hybrid av månadstidningar och dagspress. Resultatet har därför blivit färre högavlönade och välutbildade kritiska faktanördar på redaktionerna. I stället träder rader av egotrippade skribenter fram, med högsta självförtroende samt tankar åt vänsterhållet. Detta sker samtidigt som en ung generation alltmer struntar i de stora mediehusens dagliga rapportering.
Jag tror också att det finns en annan viktig förklaring. Det vi ser är en fråga om makt. Många av nutidens journalister vill inte se sig som underordnade kuggar i ett maskineri som styrs av chefer och samhällsskeenden. De vill bestämma innehåll och form. Skribenterna ser sig nämligen som fria författare, som själva väljer ämnen och tankar. Detta har förstås även en politisk dimension. Det egna jagets åsikter och värderingar hamnar i centrum och drar som sagt åt vänster. Måhända för det fråga om en journalistik som landets journalisthögskolor lockat fram.
Jag tror att utvecklingen innebär en medial golgatavandring för landets morgontidningar. Allt färre människor vill betala för att bli iproppade andras syn på livets frågor. Många godtar inte heller vänsterjournalisternas krav på tolkningsföreträde rörande livets många problem. Och den som söker existentiella svar menar i allmänhet nog att man själv lika gärna kan surfa på internet bland mångfalden av ämnen som lockar.
Journalistiken av idag hamnar med andra ord i konflikt med de enskilda mediekonsumenternas val. För dem gäller fria val och individualism. Vi ser alltså en utveckling bort från kollektivens samhälle där överheten talar till medborgarna. Och följden blir enligt min det vi nu ser, dvs gammelmediernas harakiri till ackompanjemang av åsikter och känslor.
Torsten Sandström
