Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås pågå en katt- och råttalek i stallet. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning även på mellanmänskliga relationer.
Att de fungerar bra också på det politiska livet är kanske mindre väl känt. För många år sedan väckte ordföranden för det kinesiska kommunistpartiet, Deng Xiaoping, uppmärksamhet med sin kritik av att kulturrevolutionens allvarliga excesser hotade en riktig näringslivsutveckling (som Kina numera åstadkommit). Deng menade att ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”. Det ligger stor klokskap bakom hans yttrande, inte bara för Kinas del, utan också för vårt land. Här kan på ett allmänt plan Dengs ord överföras till ett annat näraliggande talesätt: för mycket politik och för lite verkstad.
Enligt min mening kännetecknas den svenska politiken just av en överlast av ideologi och en brist på öppen pragmatism, något som syns tydligt i dessa dagars regeringskriser. Det intressanta är nämligen att ideologierna sedan länge i huvudsak måste ses som döda (med Tingstens ord). Partierna ligger ytterst nära varandra i flertalet sakfrågor. Sedan den politiska majoriteten 2016 enats om att ta över SD-partiets lagstiftning om asyl är det kanske bara tre eller fyra frågor som är partiskiljande, såsom kärnkraften, NATO samt kanske EU och möjligtvis skattetrycket. Ändå ägnar partiernas ledare timmar och åter timmar åt att utveckla ideologiska pastejer, som framställs som unika och förödande för motståndaren. Efter en verbalt hård valrörelse 2018 – glåporden haglade – tar följaktligen C- och L-partierna ett steg tillbaka och överlämnar regeringsmakten till S, som aldrig missar en föreställning. ”Makten framför allt” är som bekant partiets inofficiella motto.
På skolans område framställs de ideologiska motsättningarna som skarpa. Men knappast i realiteten. Här har under decennier frihetsdogmer om elevstyrt lärande, planer utan kunskapsmål, betygslöshet, rätten för eleven att själv bestämma vad som ska anses som god ordning osv framhållits av såväl S- partiet som deras påstådda motståndare i Alliansen. Alla de ledande partierna har haft gott om tid att ställa om den svenska skolan. Men har inte gjort det. Den går utför, så att sossarna till och med tvingas fuska med PISA. Min mycket enkla förklaring är att alla ledande politiker agerat som katter med fokus på ideologin. Därför har de inte lyckats i sin verkstad.
I skolpolitiken har nämligen mantrat varit: lyssna på forskningen. Som gammal lundaprofet gillar jag propån allmänt sett. Men inte vad gäller exv pedagogisk forskning, som i vårt land fått en stark ideologisk inriktning. Motsatsen gäller för Finland där agerandet mellan lärare och elev i lärosalen stått i fokus. Att svenska pedagoger gärna talar för frihet, kravlöshet och elevens rätt att själv bestämma är ett faktum. Och flertalet av landets universitetspedagoger hyser vänsteråsikter. Att lyssna på dessa pedagoger är som att överlämna makten till katter som inte kan göra sitt jobb. Alltså ideologi i stället för förnuft.
En god verklighetsillustration ger även talesättet om feta katter. I USA:s näringsliv används metaforen för företagsledare som fjärmats från den form av demokrati som aktieägarna antas vilja se. Följaktligen talar man där om ”fat cat salaries”, rörande löner som en VD ofta belönar sig själv med. Tanken är förstås att en hungrig katt jagar bäst. Dvs att företagsvärldens Feta Trissar inte klarar av den hushållning som är ägardemokratins kärna.
Även exemplet från USA kan givetvis föras över till svensk politik. En sådan vinkling är att den politiska eliten (via en riggad statlig lönenämnd) i princip själv bestämmer vilka förmåner som de ska tilldelas. Och ersättningarna till landets yrkespolitiker har också rakat i höjden. Om man läser Dick Harrisons fina biografi om Tage Erlander framträder en klar bild av en statsminister från 1950-talet med måttliga ekonomiska villkor (jämfört med näringslivet). Idag är situationen en annan. En yrkespolitiker erbjuds rader av golden handshakes, livräntor och nya välbetalda jobb efter självvald avgång. Exv är i skrivande stund en fd partiledare för L-partiet ambassadör på heltid i Benin. Alltså i ingenstans, men hon bor i Stockholm! En annan L-koryfé är ambassadör i Israel. Och tyvärr fördriver en fd partiledare för´´ Socialdemokraterna sin tid som ambassadör i Sydafrika. Tala om politiska fat cat salaries eller livräntor på skattebetalarnas bekostnad!
En ytterligare vinkling av min metafor från djurriket är att den svenska politikens feta katter inte orkar kontrollera hur de pengar används som svenska folket tvingas att betala i skatt. Det är nämligen enklare att höja skatten än att skära i statens budget. ”Det starka samhället” kräver för övrigt ständigt höjd skatt. Därför knäpper den politiska klassen bara med fingrarna och skriver ut nya skatter. I stället för att plocka fram rödpennan och stryka bland hundratals sidor med anslag på sammanlagt drygt 1000 miljarder kronor. Är det någon som tror att det är omöjligt att spara förslagsvis 10 %, dvs 100 miljarder?
Slutligen är det kanske någon som tycker att rollerna i katt-och-råtta-leken kan växla. Även om metaforen kanske då blir smaklös ser vi i så fall ett magert svenskt kattfolk och en fet samling skadedjur i politiken värld. Med tanke på de höga skatteuttaget är det ingen tvekan om vad i så fall dagens katter skulle kunna åstadkomma. Bums skulle kattfolket se till att svensk politik kom att inriktas mot just väl genomtänkt hushållning. En god välfärd går nämligen att förena med avsevärt lägre skatter. Exempel finns i Schweiz och Tyskland. Och en klart bättre skola finns även i dessa nationer. Alltså i länder som inte i samma mån som vi drabbats av fat-cat-syndromet.
Torsten Sandström
Publicerad i Bulletin den 1/12 -21
