I medierna har människor med all rätt förfasat sig över att en våldtäktsdömd man av Justitiekanslern (JK, dvs staten) fått ett jättestort skadestånd för att han varit frihetsberövad längre än vad han rätteligen skulle. Efter beviljad resning kom nämligen Högsta domstolen fram till att mannen måste ha varit 16 – och inte 18 år – då brotten förövades. Mannen har därför suttit frihetsberövad en god tid längre än straffpåföljden slutligen bestämdes till.
Jag tänker inte resonera om HD:s avgörande eller hur beräkning av ersättning till olagligt frihetsberövade ska gå till. Jag inskränker mig till en fråga. Varför har JK inte jämkat ersättningen till mannen ifråga? Han har ju varit straffmyndig och dömts till flera allvarliga brott (grov våldtäkt vid två tillfällen, människorov, stöld, försök till utpressning mm). Och i lagen om ersättning åt oriktigt frihetsberövade (SFS 1998:714) finns en regel som just tar sikte på jämkning. En normal läsning av åtminstone 6 § 1 och 3 st tyder på att JK haft rättslig möjlighet att kraftigt reducera den ersättning som utgått till brottslingen ifråga. Jag citerar 6 §:
6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.
Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-teende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt.
Jag menar att JK har ett ansvar för att hjälpa det skattetrötta svenska folket att förstå varför 6 § inte har tillämpats. JK har i fallet enligt min mening hanterat svenska folkets pengar ansvarslöst. Att underlaget för utbetalningen – anmärkningsvärt nog – försvunnit tyder på att jag har rätt.
Förvisso säger Högsta domstolen (HD) i NJA 2013 s. 1003 att bestämmelsen med undantaget i 6§ 3 st har ett tillämpningsområde som är begränsat. Uttrycket ”eget beteende” måste enligt HD avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Vidare säger domstolen att möjligheten till jämkning enligt bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet
Förmodligen menar JK att en jämkad ersättning kräver ett annat beteende hos mannen ifråga än själva sexbrotten och att mannens faktiska ålder inte är tillräcklig grund för jämkning. Jag menar att detta är en alltför defensiv lagtolkning från JK:s sida. Det är enligt min mening möjligt att uppfatta saken så att det rör sig om något olika beteenden ifall en våldtäkt begås av en 16- än en 18-åring! Mannen har uppenbarligen dömts till en mildare påföljd av just detta skäl (efter resningsbeslutet). Hursomhelst anger 6§ 3 att jämkning alternativt kan ske om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.
Till saken hör också att den dömde tillfört nya grunder som kan peka på en lägre ålder sent under processen (först vid ansökan om resning). Därför bör man kunna säga att mannen initialt själv föranlett ett i tiden längre omfång av det frihetsberövande som skett, jfr 6§ 1 st. Sammantaget bör alltså jämkning ske.
Torsten Sandström
