Sverige är ett egendomligt land. Politikerna slår sig ofta för bröstet och hävdar att landet är en av jordklotets främsta rättsstater. Och visst, den svenska nationens grundlagar uppfyller flertalet av de krav som man brukar ställa på en stat under lagen, dvs ett rike som kännetecknas av ”rule of law”. Men utan tvekan finns brister i det svenska rättsbygget. Politiker lockas ibland tumma på efterlevnaden av konstitutionen. Och en del jurister kan ha ambitionen att flörta med den politiska makten för komma upp sig. Resultaten riskerar att bli dystra.
I denna text funderar jag därför över den svenska domarkårens oberoende från nationens politiska beslutsfattare, en rättsstatlig fråga av högsta dignitet. Min uppfattning är att respekten för lagstiftningen är synnerligen hög hos flertalet personer i domarställning. Men det säger inte allt om oberoendet, dvs om domarens vilja att sätta gränser för den politiska makten. Enskilda jurister inom de högsta domarbefattningarna kan nämligen ha ambitionen att agera som politiska legosoldater (i syfte att vinna personliga fördelar).
Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen hörde en intervju med före detta presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt (i SR 1 den 3 oktober). Det mest intressanta var nämligen Hirschfeldts dagsfärska egna slutsatser rörande förekomsten av utländska vapenleveranser via Ms Estonia dagen för förlisningen. Han har nämligen tidigare, som statlig utredare 2005, kommit fram till att inga svenska myndigheter deltagit i några skeppningar av krigsmateriel på Estonia den aktuella krisdagen. I SR-intervjun säger han – sensationellt nog – att att det inte kan uteslutas att utländska myndigheter deltagit. Men denna fråga har legat utanför hans uppdrag, menar han. Vad han baserar sina gamla respektive nya slutsatser på är ytterst oklart. Ty han medger att han själv förstört sin utrednings faktaunderlag. Det vi ser är beteendet hos en person, som noga följer givna politiska riktlinjer i samförstånd med sina uppdragsgivare.
Alla som följt Hirschfeldts karriär vet att han ständigt haft mycket täta kontakter med politiska beslutsfattare i regeringsställning, såväl till höger som vänster. Detta styrks av att han haft flera tunga politiska uppdrag inom Regeringens departement samt agerat Justitiekansler åt såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson. Med den bakgrunden har han också lyckats erövra ett av Sveriges högsta domarjobb (president i Svea hovrätt). Vi talar alltså om en person, som mer tycks inriktad på egen makt och av politikerna givna instruktioner än av respekten för landets lagar och folkets intressen av insyn och öppenhet. Det finns dessutom tecken på att Hirschfeldt under årtionden haft sina fingrar med i utseendet av höga svenska domare. Trots sitt jobb på domstol har han länge haft tjänsterum på Justitiedepartementet.
Jag menar inte alls att Hirschfeldt agerat brottsligt. Men det förefaller tämligen klart att han varit en högst politiskt anpasslig jurist. Det vill säga att rikets politiska intressen har hamnat i förgrunden och intresset för Sveriges roll som en nation under rule of lag i bakgrunden. Genom 2005 års Estoniautredning har de svenska myndigheternas grumliga byk tvättats. Då mörkar Hirschfeldt sina aningar om Sveriges eventuella samarbete med utländska makter.
Min uppfattning är att Hirschfelt nu börjat oroa sig över sitt eftermäle. Detta i kölvattnet av nya bekymmersamma mediala uppgifter om Estonias förlisning. Han försöker alltså stämma i bäcken innan det blir riktigt pinsamt för hans egen del. Behovet av att rentvå sig själv förstärks – hör och häpna – av att Hirschfeltd under årens lopp skrivit en rad uppsatser om den svenska rättsstatens uppgifter. Lägg märke till att hans politiskt tveksamma utredningsarbete 2005 rörande krigsmateriel på Estonia inte nämns på hans sida på Wikipedia.
Det tycks alltså som om Hirschfeldt plötsligt önskar meddela sensationella tankar om Estonias eventuella last av krigsmateriel vid förlisningen och att det sker just som hans rykte som oberoende jurist riskerar att sättas ifråga.
Jag skriver inte detta främst som en attack på en hög jurist och före detta domare. Mitt syfte är att än en gång plädera för rule of law inom svensk rätt. Landets domare ska inte agera statsbärande och försvara skumma nationella intressen, utan värna om landets lagar och oskrivna allmänna regler för det öppna demokratiska samhället. Mörkläggning kan alltså inte anses som juridiskt fair play.
Min slutsats är att ämbeten som domare måste tillsättas med personer som har flera armlängders avstånd från den politiska makten. Den nuvarande svenska Domarnämndens beroende av politiska beslutsfattare måste därför slopas och ersättas med en Tillsättningsnämnd, bestående av fristående, erfarna och väl renommerade jurister. Även andra steg måste tas i riktningen mot att föra Sverige under lagarna. Domarnas juridiska makt måste uppgraderas och tydligt separeras från de politiska partiernas egoistiska vardagsintressen.
Torsten Sandström
