Att socialdemokratin är långt ned i utförsbacken syns bland annat i valet av partiets senaste ledare. Sahlin, Juholt och Löfven. Det två förra notoriska trubbelmakare. Sahlins affärer är ökända, oräknade och hennes pudlar lika många. Hon lanserade som minister under Tobleroneaffären den statsrättsliga innovationen ”att ta time out”, precis som skötseln av statens affärer bara var en lek, samman själv ryckte på axlarna åt.
Bara valet av Juholt som efterträdare är förstås ett tecken på största desperation. En kille med en personlighetsstörning som innebär att han inte kan skilja mellan rätt och fel. Efter att ha sparkats till poster som ambassadör – på skattebetalarnas bekostnad förstås – har han ännu inte förstått vad som gick fel.
Mot denna bakgrund är Löfven ändå en ljusning. Karaktärsmässigt en hygglig människa. Men ingen statsman eller person som kan läsa samhällets utveckling. Alltså ännu en partigängare i raden av S-jobbare från den egna Yrkesskolan Mörkhagen. Inte mycket har därför gått politiskt rätt under hans år som statsminister, mer än själva målsättningen: makten över staten.
Jämfört med sina företrädare har dock Löfven fördelen att inte behöva ”göra” pudlar då han ställt till det. Han agerar nämligen pudel och säger ”så här kan vi inte ha det” efter de rader av svåra problem, som hans Kvotering – förlåt Regering – själv vållat svenska folket under sina år som statsminister.
Eländet forsätter i diskussionen om hans efterträder. Som vanligt talas det inte om en välutbildad och kompetent ledare. Nej, man talare om kön, dvs att det är dags för en kvinna. Precis som bara genus vore vägen till framgång…
Torsten Sandström
PS! Så här ”sakligt” beskrivs valet av ny S-ledare av Jenny Madestam, som kallar sig forskare i statsvetenskap vid Försvarshögskolan:
”Vore märkligt av S att välja en vit, medelålders man”. Inte ett ord om behovet att högsta kompetens…
