För jurister är den antika romerska sentensen om att man ska lyssna på andra sidan självklar. Först om alla åsikter år på bordet kan en saklig bedömning äga rum. Detta borde även gälla för forskare och journalister.
Men presentationen av IPCC:s nya klimatrapport visar på en ovilja att höra vad andra kompetenta människor säger. Inte ett ord om den svenska erkända klimatforskaren professor Lennart Bengtssons ord om att man måste ta skräckrapporterna med en nypa salt. Läs gärna hans bok från 2019 : ”Vad händer med klimatet?”.
I gårdagens SVT Rapport/Aktuellt presenterade i stället den svenska IPCC-profeten Rummukainen den egna organisationens skräckvision (han har en ledande position). Även SVT-journalisten Erika Bjerström spädde på och utlät sig som om hon var en känd klimatforskare, för dagen – trots alla CO2-utsläpp! – utflugen ända till Grönland. Och DN låter hela förstasidan av kulturdelen täckas av en bild på en brinnande skog. På bilden skriver Kristofer Ahlström i kolsvart – och med sedvanlig egofixering – att han avundas de som kan ta IPCC:s rapport med lugn.
Såvitt jag förstår kan CO2 i någon mån påverka klimatet, även om alternativa eller samverkande förklaringar finns. Men nu är min poäng att åsikter måste brytas för att kunskaper ska skapas. Detta kännetecknar öppna regimer. Men i Sverige ges endast ena sidan medialt utrymme.
Låt mig därför avsluta med ett urval av Olaus Petris domarregler från c:a 1540:
Ingen må vara domare i egen sak.
Efter ens tal skall ingen dömas.
Det är icke allt sant som sanning är likt.
Torsten Sandström
Påminner om Savonarolas hevetespredikningar för flagellanter som föreskriver askes och bättring för att uppnå katharsis. (Det var väl många fina ord på samma gång, uh?)