Det är synnerligen intressant att se hur journalistiken alltmer förändras, från faktasökning med kritisk distans till förmedling av personliga åsikter eller data av mer subjektiv karaktär. Jag skriver detta på grund av mediernas rapportering kring händelser vid OS i Tokyo den 28/7. Det ena fallet rör gymnasten Simone Biles, som hoppat av en tävling på grund av att hon menar att den psykiska pressen blivit för stor. Det andra rör mounainbikecyklisten Jenny Rissved, som säger att hon är så jäkla glad över sin 14-plats i och med att hon då slipper förbannelsen av att vara favorit (i kraft av sitt tidigare guld).
Om jag varit journalist hade jag bara trött ignorerat bådas uttalanden eller sagt att deras ord kanske beror på att de inte kan lyckas bättre just nu i sina sporter. Men så fungerar inte nutidens mediala system. I de fall jag nyss nämnt har rapporteringen utvecklats till en psykologisk påstående- och gissningslek om idrottens stjärnor och deras mentala hälsa. Vad anser de? Hur känns det? Vad önskar de? Ord om detta har blivit viktigare än vad de faktiskt gör, dvs hur duktiga de är på sportens arena
Man kan säga att detta är en följd av den nya tidens individualism. Det vill säga ett tilltagande fokus på egot – ett skeende på och ont. Allmänt sett är en rejäl avkollektivisering av det svenska samhället något naturligt, efter år av styrning genom S-partiet och dess korporativa satelliter. Men en närmast full övergång till personliga värderingar blir något allvarligt då det sker i mediernas värld. Här förväntar sig allmänheten hårda fakta, så långt det nu går, och inte subjektiva funderingar om ditt eller datt rörande en viss händelse. Om det man inte kan tala förväntar man sig – med känd filosofisk förebild – inget annat än tystnad (Wittgenstein).
Men det som nu sker inom medierna är inte fråga om tystnad, utan om själsliga spekulationer om aktörernas inre liv. Det jag nu talar om gäller förstås inte bara sportjournalistik. Om du bläddrar i din tidning märker du hur åsiktsjournalistiken går fram på bred front. Tydligast syns det i reportage om livsstil, hälsa och familj, där medierna svämmar över av intervjuer med psykologer. Följden blir reportage som domineras av spekulationer och djupdykningar i personers själsliv. Psykologin används alltså på områden där vetenskapen inte kan producera sanningar. Men det nya kramandets psykologi stannar tyvärr inte där utan har även spritt sig till samhällsfrågor i stil med miljö (det talas om klimatpsykologi!), politik och ekonomi.
Jag menar som nämnts att skeendet är en av den nya individualismens allvarliga baksidor. Här förvandlas OS-deltagares lättfattliga svårigheter till utslag av psykisk ohälsa. Och samhällsreportagen riskerar att bli rena orgien av personliga åsikter hos rapportören ifråga. Även om man allmänt sett måste bejaka individualiseringen – inom en ekonomiskt utvecklad demokratisk stat – måste helt andra spelregler gälla för medierna. Om de ska göra anspråk på att agera som en tredje statsmakt måste rågången mellan fakta och åsikt upprätthållas.
Torsten Sandström
